Kajsa Kettil: Elfsborg och Djurgården har mycket att lära av Tranemo innebandyklubb

Därför har jag följt Elfsborgs bengalfiasko – nu senast i samband med matchen mot Roma som var ett tråkigt trendbrott efter en relativt lugnare period – som nyhetskonsument och inte supporter på plats.

Syftet här är inte att kokettera med vare sig okunskap eller oerfarenhet från matcher, utan snarare att ge ett slags utifrånperspektiv om ett fritidsintresse som många människor delar. För det är just detta idrott är – en meningsfull aktivitet som många har som intresse och ett fåtal som yrke. Idrott har massor av hälsofördelar i form av allt från förbättrad fysik till minskad stress samt en känsla av samhörighet för personer som antingen tränar och tävlar tillsammans eller håller på samma lag.

Det är viktiga faktorer ur ett folkhälsoperspektiv, men just fotboll är varken bättre eller sämre än något annat fritidsintresse. Men av någon anledning har just fotbollen fått – eller snarare tillåtits att få – en särställning i samhället. Det handlar inte bara om att huliganer på flera håll i landet orsakar en orolig och ibland hotfull stämning som får skötsamma fans att känna sig obekväma, deras beteende har även en kostnad när offentliga medel måste läggas på polisbevakning.

Det bör kanske poängteras att Elfsborgs matcher inte är ensamma om att störas. På söndagen ledde inkastad pyroteknik under Stockholmsderbyt mellan Hammarby och Djurgården till att polisen avbröt matchen och läktarna fick tömmas med endast en kvart kvar av speltiden. Matchen får spelas klart utan publik, och händelseförloppet har beskrivits som ett historiskt nederlag för svensk fotboll.

Än en gång har alltså polisresurser fått läggas på fotboll, och supportrar som har betalat för sina biljetter har tvingats lämna arenan besvikna.

De flesta är överens om att det är både orimligt och dyrt att lägga skattemedel på ett fåtal män (som det oftast rör sig om) som bryter mot lagar och regler i samband med fotbollsmatcher. Dessa resurser skulle göra mycket större nytta inom välfärdens kärnområden vård, skola och omsorg.

Ändå händer ingenting. Varför? Det är ingen retorisk utan en ärligt ställd fråga om hur vi som samhälle kan acceptera dessa lagöverträdelser. För tyvärr tycks läktarkulturen ha gått från att några bröliga fotbollsfans ibland stökar till det i samband med matcher till mer eller mindre organiserade aktioner där bengaler och bangers smugglas in och antänds under pågående match med risk för brand och hörselskador som följd, och där föräldrar tvekar inför valet att dela kärleken till fotbollen med sina barn eller låta barnen stanna hemma av säkerhetsskäl. Den gångna helgen visade att oron inte är obefogad. Då misstänks en pojke i 15-årsåldern ha skadats av bengalstänk i ögat när han som bollvärd befann sig mellan målet och läktaren när pyroteknik antändes för att fira att Elfsborg hade gjort mål mot Häcken.

Argumentet att pyrotekniken bidrar till god stämning är så dumt att det inte borde behöva bemötas, men att det ens framförs tyder på en inställning som tillåter att somliga tar sig friheter som går ut över andras trygghet.

Så måste det inte vara. Det finns många idrotter som inte har problem med stökig publik eller som tar tag i problemen direkt när de blossar upp. Ett lokalt Sjuhäradsexempel på det senare är Tranemo innebandyklubbs styrelse som nyligen markerade mot bland annat åskådare som hade betett sig illa under ett derby mellan Tranemo IBK och IBK Tygriket, en match som även fått insändarskribenten ”Mamma, farmor och innebandysupporter” att reagera på de hatfulla budskap som skanderats från läktaren (BT 14/10). På sin hemsida beskriver styrelsen hur trummor, flaggor och hejaramsor kan förhöja stämningen och ge fina minnen, men att ”Problemet är bara när ramsor går över styr och blir personliga påhopp eller rent av hot, när spelare och ledare inte kan föregå med gott exempel. Då är det inget fint minne längre.”

Vidare deklarerar innebandyklubbens styrelse att föreningen vill att deras arrangemang ska vara välkomnande och trevliga för familjer. Dåligt uppförande från publik, spelare eller ledare accepteras inte. Därför tilldelas en spelare och en ledare varsin skriftlig varning för att ha brutit mot föreningens stadgar och policy. Ett spelarmöte ska genomföras för att belysa vad det innebär att vara en god förebild. Publiken uppmanas att uppträda respektfullt, och den som stör kan avvisas från lokalen.

Detta är några av en rad sätt styrelsen agerar för att få bukt med problemen innan de blir ohanterliga. Det är vaket, vuxet och anständigt.

Till Elfsborgs försvar kan tilläggas att de har markerat när spelare har gått över gränsen i andra sammanhang, men uppenbarligen behövs mer krafttag för att förändra den destruktiva läktarkulturen.

Tänk om samma nolltolerans hade gällt inom allsvensk fotboll.

Tänk om klubbarna hade portat de bråkstakar som leder pyroteknikaktionerna, om supporterläktarna hade gapat tomma som en konsekvens av upprepade regel- och lagöverträdelser.

Tänk om Elfsborg och andra allsvenska klubbar vågade vara lika vakna och vuxna som en innebandyklubb på den västgötska vischan.

Nästa vecka ska min tioåring få se en allsvensk match. Men det blir inte i Borås eller Stockholm, utan i en annan stad, med andra lag. I väntan på att berörda fotbollsklubbar får ordning på det fåtal supportrar som förstör för den skötsamma majoriteten är det nog lugnast – och trevligast – så.