Stefan Eklund: En orättvis klimatpolitik räddar inte vår framtid
FN:s klimatmöte i Dubai är igång. 70 000 människor ska samlas, bland dem ledare för 140 nationer. Fokus är på den globala uppvärmningen, den som orsakar allt fler naturkatastrofer och är ett reellt hot mot vår framtid.
Det finns en medvetenhet om detta hos många människor, alla som strävar på med klimatvänliga åtgärder i vardagen, sorterar, åker kollektivt, äter vegetariskt. Men det räcker inte. Politiska beslut måste till för att en avgörande förändring ska ske. Och politiska beslut måste förankras hos en majoritet av medborgarna. Där är vi inte i Sverige. Alltför många upplever att de styrmedel som har använts för att få en fungerande klimatpolitik är orättvisa. För övrigt något som olyckligt nog har utnyttjats i den affektiva polarisering av den politiska maktkampen vi ser idag.
Men hur ska politiska styrmedel användas för att få en bred acceptans av lagar och skatter som införs för att minska vår klimatpåverkan? Ska det handla om piskor eller morötter? Inget bra svar på den frågan verkar finns i nuläget.
Men intressant i sammanhanget är att försöka förstå hur styrmedel skulle kunna användas med framgång. Och där spelar rättviseperspektivet en avgörande roll. Jag deltog i ett seminarium på Jonsereds herrgård (Göteborgs universitet) i veckan med rubriken ”Klimatpolitik måste kännas rättvis för att accepteras” där just den dimensionen lyftes. Sverker Jagers, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för Centrum för studier av kollektivt handlande vid samma lärosäte, presenterade en bred forskningsöversikt (enkätundersökningar i 33 länder med sammanlagt 120 000 deltagare) från ifjol som pekade ut några viktiga faktorer som avgör hur vi vanliga medborgare ställer oss till klimatpolitiska åtgärder.
Att vi har ett förtroende för den politiska makten spelar roll liksom hur stor vår oro för klimatförändringar är. Vi vill övertygas om att styrmedlen ger effekt och är kostnadseffektiva. Men framför allt, vi ska uppfatta styrmedlen som rättvisa!
Om lagar och skatter som införs för att minska klimatpåverkan upplevs som orättvisa så är det kört. Då kommer ingen acceptans att uppnås. Proteströrelsen i Frankrike som gick under namnet ”Gula västarna” är kanske det mest kända exemplet på när en upplevd orättvisa i klimatpolitiken, en höjd bensinskatt, skapade stora negativa samhällsrörelser med bränder och skadegörelse som kostade samhället både pengar och stabilitet.
”Klimatkrisen är inte en generationsfråga, inte en genusfråga. Den omfattas av en bred majoritet. Men upplevelsen av orättvisa slog ut allt annat som avgörande för hur man ställer sig till de åtgärder som föreslås.”
Det som överraskade forskarna var hur enkäten visade att värderingar, ålder och kön spelade mindre roll för acceptansen av tvingande klimatpolitiska åtgärder. Klimatkrisen är inte en generationsfråga, inte en genusfråga. Den omfattas av en bred majoritet. Men upplevelsen av orättvisa slog ut allt annat som avgörande för hur man ställer sig till de åtgärder som föreslås.
Det här borde förstås inte betyda att man slutar att införa styrmedel som minskar klimatpåverkan, något som har skett i Sverige det senaste året, utan att man verkligen ser till att åtgärderna slår rättvist. Men det är förstås svårare i ojämlika samhällen, som Sverige är på väg att bli i allt högre grad, än i mer jämlika, det ska man ha klart för sig. Fattigdom är det största miljöhotet, som någon sade på seminariet. Det krävs helt enkelt ett kompensatoriskt tänkande, som hittills har saknats.
Det är ändå slående och viktigt hur rapporten visar att det egentligen finns en bred vilja att göra något åt den klimatkris vi befinner oss i, oavsett värderingar, ålder och kön. Men det måste som sagt finnas en rättvisa i styrmedlen. Ja, kanske ska man i argumentationen till och med våga använda det numera omoderna ordet solidaritet?
