Hur mycket nästa gång?
Även i år kan vi dock räkna med rapporter om köerna utanför Skatteverkets lokaler och intervjuer med den person som hörsammade myndighetens vilja allra sist inom det tillåtnas gräns.
Trots att det i den svarta sektorn omsätts mer än 100 miljarder kronor per år är skattelydnaden hög i Sverige. Bland gemene man och inom partipolitiken är enigheten också stor om att vi behöver ett högt skattetryck för att finansiera vår gemensamma välfärd. Detta är inte längre en stridsfråga. Frågan är hur höga skatterna ska vara och hur vi på effektivast sätt använder våra skattemedel.
Under alliansregeringen har skattetrycket, det vill säga de totala skatteintäkternas andel av bruttonationalprodukten, närmat sig en genomsnittlig EU-nivå. Mellan år 2005 och 2009 sjönk de med lite drygt två procentenheter ned till 47,2 procent.
Samtidigt har Sverige sedan nyår återigen världens högsta marginalskatter med i genomsnitt 56,7 procent. I jämtländska Ragunda får man ge ifrån sig drygt 59 procent av lönen om man tjänar mer än 44.900 kronor. Över de nivåerna tvingas man betala in värnskatt, denna skatt som nu har varit tillfällig sedan år 1995.
Trots att slopandet av värnskatten ingick i alliansens löften inför valet 2006 finns den fortfarande kvar. Den kommer definitivt inte att försvinna om de röd-gröna tar makten.
Att avstå från att röra värnskatten passar väl in i Alliansens skattesänkarprofil där tonvikten lagts på låg- och medelinkomsttagare.
Ändå är det i grunden fel att en borgerlighet som pläderar för individens frihet behåller en skatt som straffar de som anstränger sig extra och som dessutom bryter mot 1990 års skatteuppgörelse om minst hälften kvar i plånboken.
Värnandet om värnskatten kan ses som arbetslinjens seger över frihetsperspektivet. Det anses viktigare att det skapas fler jobb och att konsumtionen ökar än att mer kvar i plånboken faktiskt medför större frihet.
Om dagens röd-gröna skatteförslag infrias kommer marginalskatterna att skruvas upp ytterligare, men de kommer även att drabba låg- och medelinkomsttagare.
Det borgerliga frihetsbudskapet må hamnat i bakvattnet, men de politiska alternativen har sällan varit så tydliga.
Ledarredaktionen
