Johanna Grönbäck: I det religiöst exkluderande Sverige har något börjat skifta
På senare år verkar något ha skiftat. När SvD skriver om fenomenet uttrycker journalisten det som att ateismen när hon växte upp var statsreligion och den rationella människans val. Nu märks i stället ett religiöst språk också i sekulära sammanhang och intellektuella som på etablerade plattformar resonerar om såväl religion som egen tro.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Det finns något hoppfullt i det. Det talas ibland om ett försämrat samtalsklimat, men jag undrar om det är ett för generaliserat påstående. I frågan om tro, undrar jag om det inte ett av de bästa samtalen pågår nu. Här finns ett mer nyfiket sökande troende, ateister och agnostiker emellan.
Det är en ny sorts religiös pluralism i ett land som på olika sätt varit religiöst exkluderande. Historiskt dröjde det till 1952 innan vi fick villkorslös rätt att lämna Svenska kyrkan. Mer nyligen har vi i stället haft en ganska hårdför ateism som norm.
Så att påstå att det bästa religiösa samtalet pågår just nu, behöver inte innebära att det är bra, bara att det är bättre. Den religiösa pluralism vi ser tycks främst inkluderande för dem inom en kristen tradition, oaktat om den är troende eller ateistisk. De nidbilder som präglat den kristet religiösa svensken har varit få och trånga. I SvD-artikeln skriver man om en töntighet, i nidbildens andra form finns en fördömande moralism. I det pluralistiska samtalet läggs sådana nidbilder åt sidan medan resonemangen placeras i centrum.
”Det tycks finnas parallella utvecklingar. I en tar den ateistiska statsreligionen ett steg tillbaka för att lite mer öppet släppa in och lyssna på det (kristet) religiösa. I en annan används den ateistiska statsreligionen för att ta ett steg fram för att hålla igen de icke-kristna yttringarna.”Johanna Grönbäck
Samma utveckling mot öppna samtal märks inte för icke-kristna. När Jimmie Åkesson (SD) tar plats på DN Debatt ger han uttryck för en sannolikt ganska utbredd syn att bara sekulära muslimer kan integreras. Han skriver att det ”sekulära Sverige” möter en muslimsk befolkning där ”religiös tro har en central plats i vardagen”, han radar religiösa uttryck, varav några extrema, och konstaterar att han är medveten ”om att det finns många mer eller mindre sekulära muslimer, som vill vara en del av det svenska majoritetssamhället”. I det målar han upp en nidbild av den troende muslimen, liknande den som funnits för den troende kristna. I den bilden finns inte rum för nyanserande diskussion – samtalspartnern är redan stämplad.
Att notera är att det i Åkessons bild av Sverige inte finns rum för religiös pluralism, varken med eller utan muslimer. Han beskriver hela landet som sekulärt.
En annan, extrem, religiös exkludering finns i antisemitismen som gett sig själv luft under kriget mellan Israel och Hamas. Judar görs till nidbilder och kategoriseras in i karaktärsdrag och samhörigheter som står bortom deras person.
Det tycks finnas parallella utvecklingar. I en tar den ateistiska statsreligionen ett steg tillbaka för att lite mer öppet släppa in och lyssna på det (kristet) religiösa. I en annan används den ateistiska statsreligionen för att ta ett steg fram för att hålla igen de icke-kristna yttringarna.
En stilla natts önskan är att samtalet kunde lyssna på fler röster.
