Stefan Eklund: Kan vi för lite om Förintelsens drivkrafter?
På DN Debatt skriver tre forskare om den svenska blindheten för hur antisemitismen kan ta sig uttryck. De oroar sig för att hatet mot judar har fått ny fart i Sverige efter Hamas terrordåd och Israels svar på det.
Men hur är det möjligt att antisemitismen fortfarande är så stark? De tre forskarna – Dominik Döllinger, lektor i sociologi, Örebro universitet, Christer Mattsson, docent i pedagogik vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, och Pontus Rudberg, docent i historia, Uppsala universitet – ser en förklaring i ”de systematiska bristerna i undervisningen om Förintelsen”. De menar att Förintelsen inte tillräckligt starkt kopplas till antisemitism utan används mer allmänt i undervisning och studieresor för att belysa de problem som samtida varianter av intolerans skapar.
”Men vi vet idag att i ovan nämnda länder var den egna befolkningen inte sällan högst delaktiga i det folkmord som nazi-Tyskland initierade. Det är dock fortfarande en känslig fråga att ta upp.”
Resonemanget har sin motsvarighet i andra europeiska länder. Hynek Pallas tar upp det i den nyligen utkomna boken ”Skotten i Slovakien” (Kaunitz-Olsson). Han citerar historikern Jan Grabowski som menar att ”förvanskningen av Förintelsen” är ett allvarligt problem i Polen, Litauen, Ungern, Rumänien och Slovakien. Där har judarna gradvis exkluderats från Förintelsens historia. De starka nationalistiska rörelserna i dessa länder vill skriva en ny historia där den inhemska förföljelsen och mördandet av judar förbigås med tystnad.
Men vi vet idag att i ovan nämnda länder var den egna befolkningen inte sällan högst delaktiga i det folkmord som nazi-Tyskland initierade. Det är dock fortfarande en känslig fråga att ta upp. Den egna historieskrivningen handlar hellre om segern över fascismen i stället för de brott mot mänskligheten som nationerna själva stod för.
Hynek Pallas konstaterar till exempel att det dröjde 80 år, till den 25 mars ifjol, innan det slovakiska parlamentet officiellt fördömde deportationerna av slovakiska judar till Auschwitz. Och så sent som 1997 uppmärksammade EU-representanter att en slovakisk historiebok för grundskolan ”förpassade Förintelsen och judarna till en bisats”.
I Sverige är det inte så illa, förstås. Här finns en bred kunskap om Förintelsen och dess drivkrafter och vi har heller inte samma historia som nämnda länder. Men illavarslande exempel på hur antisemitismen kan ta sig uttryck i Sverige idag redogörs för i DN-artikeln. Forskarna ovan har en poäng när de skriver: ”Härigenom kan vi förstå paradoxen att vi både avskyr antisemitism och samtidigt är blinda för den. Vi vet vad Auschwitz var men har inte förstått hur det kom till. Förintelsen blir en tillgång som vem som helst kan använda lite som de vill.”
Jag läste för en tid sedan Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Bröllopspogromen” (Korpen) och slogs av den starka samtidskoppling som fanns i berättelsen om författarens egen familjs flykt undan antisemitismen i 1900-talets Östeuropa.
Anna Grinzweig Jacobsson skriver där att hon inte är säker på att den sista flykten är gjord. Hon bor i Sverige men menar att det kan komma en dag då hon kan ha nytta av ”de nedärvda erfarenheterna” av att fly.
Det är omskakande att en svensk kvinna av judisk börd uttrycker en sådan oro. Hon är inte heller ensam, det vet vi.
Kan forskarna ha rätt? Beror den rädslan på en felriktad undervisning om Förintelsens ursprungliga drivkraft? Har vi därmed blivit blinda för judehatets uttryck i vår samtid?
Tecken på det finns och det är mycket oroande.
