Kajsa Kettil: Låt inte förtryckarregimen i Teheran arbeta ostört
Tajmingen var dubbelt gynnsam för den iranska regimen när den via nyhetsbyrån Mizan under helgen gick ut med information om att rättegången är inledd mot den svenske EU-diplomaten Johan Floderus. Han misstänks för ”världsomfattande korruption” och att ha varit inblandad i underrättelseverksamhet i samarbete med Israel mot Iran och för att därmed hota landets säkerhet. Brotten han påstås ha gjort sig skyldig till är allvarliga och kan leda till dödsstraff.
Beskedet fick spridning under Nobelveckan, dagen innan fredsprisceremonin i Oslo ägde rum. Där skulle den iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi ha fått ta emot priset om hon inte varit inlåst i det beryktade Evinfängelset. I stället blev det hennes familj, som lever i exil i Frankrike, som närvarade vid ceremonin. Hennes dotter och son läste upp ett tal som Narges Mohammadi hade lyckats smuggla ut ur fängelset. Där påminde fredspristagaren om att såväl folkvalda politiker som aktivister och medier kan stödja det iranska folkets frihetskamp: ”I dagens globaliserade värld spelar regeringar, det globala civila samhället, inklusive internationella organisationer och institutioner, media och oberoende icke-statliga organisationer en obestridlig roll.”
Röster mot förtrycket saknas lyckligtvis inte. Ett lokalt exempel är konstnären Sadaf Ahmadi som genom sin uppmärksammade utställning har riktat strålkastarljuset mot bristen på mänskliga rättigheter i hemlandet.
Under invigningen av den första delen av utställningen fick besökarna i Kulturhuset i Borås hjälpa till med att banka sönder tunna höljen av betong och därmed synliggöra porträtt av män och kvinnor som fallit offer för den brutala regimen i Teheran. Jag satt i publiken tillsammans med min 13-åring, vars framtidsplaner inte begränsas av något annat än hennes egen fantasi och hennes egna ambitioner. Detsamma gäller för hennes systrar, men dessvärre inte för flickornas medsystrar i Iran.
De tankarna kom tillbaka under söndagens fredsprisceremoni, där en syster och en bror behövde närvara eftersom deras mamma, som de inte träffat sedan de var små, satt inlåst för sitt mod att vägra acceptera förtryck. Mellan sig hade Mohammadis barn Kiana och Ali Rahmani en tom stol där deras mamma skulle ha suttit. Tydligare än så kan det knappast bli.
”Mellan sig hade Mohammadis barn Kiana och Ali Rahmani en tom stol där deras mamma skulle ha suttit. Tydligare än så kan det knappast bli.”
Johan Floderus arbetade före fängslandet med biståndsfrågor inom EU. Hans bakgrund skiljer sig alltså från Narges Mohammadis, men de sitter bakom samma fängelsegrindar.
Tidpunkten för beskedet om brottsmisstankarna mot Johan Floderus – strax före Nobelfestligheterna i allmänhet och fredsprisutdelningen i synnerhet – syftade naturligtvis till att stjäla fokus från Mohammadis frihetskamp och den iranska regimens förtryck av det egna folket. Men det sker även bara en dryg vecka innan Svea hovrätt ska meddela dom i fallet Hamid Noury, iraniern som dömdes förra året för att vara medskyldig till massavrättningar av politiska fångar under sommaren 1988 i samma fängelse där Narges Mohammadi och Johan Floderus nu sitter inspärrade.
Hamid Noury greps när han lockades till Sverige av en regimkritisk iranier i Sverige som i decennier arbetat systematiskt för att samla bevis mot bödlarna och deras assistenter i Evinfängelset. Noury dömdes i tingsrätten till livstids fängelse, en dom han överklagade. När hovrättsförhandlingarna inleddes i början av året uppmärksammade ledarsidan fallet som ett positivt exempel på att rättvisa kan skipas även långt efter att fruktansvärda brott har begåtts.
Det första året efter att Johan Floderus fängslades under en semesterresa i Iran höll hans familj i Sverige låg profil. På senare tid har föräldrarna och systern talat mer öppet om sonen och broderns situation i hopp om att uppmärksamheten ska leda till att han friges.
Som vanligt är det svårt att utvärdera den svenska regeringens agerande under pågående diplomatiskt arbete. Välkommet är dock att UD har markerat offentligt mot såväl fängslandet som åtalspunkterna mot Floderus: ”Det viktiga är att Johan Floderus är godtyckligt frihetsberövad och därmed är varje anklagelse och åtalspunkt felaktig.”
Utrikesminister Tobias Billström har även poängterat att det inte finns någon anledning att hålla Floderus frihetsberövad och ställa honom inför rätta. Även EU:s utrikeschef Josep Borrell har riktat en skarp uppmaning att frige den svenske EU-diplomaten.
Iran hoppas sannolikt på en fångutväxling där Hamid Noury friges i utbyte mot Johan Floderus. Hur den minst dåliga lösningen ser ut är svårt att avgöra utan ordentlig insyn. En sak är dock säker: Utan omvärldens påtryckningar riskerar Floderus, Mohammadi och många andra som den religiösa diktaturen i Iran godtyckligt har fängslat att glömmas bort. Det får inte ske.
