Kajsa Kettil: Låt nyanlända bidra till ekonomin
Brain drain har blivit ett bekant begrepp. Uttrycket brukar användas för att beskriva hur högutbildade personer lämnar sitt hemland eftersom de upplever att det saknas rimliga möjligheter att leva ett gott liv där. Iväg försvinner it-experter, forskare, läkare och annan akademisk spetskompetens – kvar finns medborgare utan högre utbildning och möjlighet att ta de lediga jobben.
För att inga missförstånd ska uppstå: Alla som jobbar bidrar till samhället, och alla jobb behövs oavsett om det handlar om att vårda, bygga, undervisa, städa eller köra. Men när det råder brist på en viss kategori drabbar det alla.
På liknande sätt går det att resonera kring det lite nyare begreppet brain waste, vilket betyder slöseri med akademikers kompetens. Tidigare i år uppmärksammades en rapport som EU:s statistikmyndighet Eurostat har publicerat och som Lighthouse Reports och Financial Times ligger bakom (SR 21/4). Enligt rapporten är nästan varannan högutbildad migrant i Europa överkvalificerad för sitt jobb, och de löper dubbelt så stor risk som infödda med samma kompetens att vara arbetslös. Förutom att enskilda drabbas får den strukturella ojämlikheten ekonomiska följder: Om de nyanlända jobbade och tjänade pengar i samma utsträckning som övriga skulle den europeiska ekonomin växa med nära 34 miljarder euro eller närmare 400 miljarder kronor.
Dessvärre sticker Sverige ut genom att tillhöra de sämre i klassen. Av 22 europeiska länder och regioner hamnar Sverige fem placeringar från botten när det handlar om att erbjuda högutbildade migranter jobb som motsvarar deras utbildning.
Om de har något jobb överhuvudtaget. En av de största utmaningarna (läs: misslyckandena) för svensk integration är, i synnerhet efter att många asylinvandrare kom till Sverige runt 2015-2016, att det generellt tar alldeles för lång tid för nyanlända att få jobb och kunna försörja sig själva och sin familj. En följd av detta är att regeringen har tagit initiativ för att minska invandringen till Sverige. Hit hör exempelvis de ökade kraven på inkomst för familjeåterförening och utredningen om återvandring.
Att stoppa invandring och få invandrade att känna sig ovälkomna är knappast en framgångslösning för öppna, demokratiska samhällen. Samtidigt är det ett faktum att misslyckad integration får konsekvenser.
Av någon anledning, kanske missriktad välvilja, har svenska staten varken ställt tillräckligt höga krav eller erbjudit de bästa förutsättningarna att komma in i det svenska samhället.
Det vill den M-ledda regeringen ändra på.
”Alla som kommer till Sverige – både män och kvinnor – förväntas göra sitt yttersta för att lära sig svenska och bli anställningsbara.”
I februari tog integrations- och arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) emot ett delbetänkande från Utredningen om en målstyrd integrationspolitik. Johan Pehrson poängterar att det integrationspolitiska mål som har gällt sedan 2008 är förlegat och måste uppdateras: ”Regeringens utgångspunkt är att integrationspolitiken ska vara kravbaserad och betona individens eget ansvar. Den som kommer till Sverige ska anstränga sig för att bli självförsörjande, lära sig svenska och bli en del av den svenska gemenskapen.”
Det har han helt rätt i. Alla som kommer till Sverige – både män och kvinnor – förväntas göra sitt yttersta för att lära sig svenska och bli anställningsbara.
I vårbudgeten visade regeringen att den inser att frågan är angelägen; då presenterades ett nytt mått för självförsörjning, vilket omfattar alla oavsett härkomst. Det återstår att se om det blir några ytterligare nyheter när höstbudgeten presenteras om mindre än två veckor.
En förhoppning är att det i så fall handlar om åtgärder som främjar integration i stället för att stoppa invandring.
Att bygga murar är oftast kontraproduktivt oavsett om det handlar om att hålla människor utanför ett land eller en arbetsmarknad.
