Loppet är inte kört

Efter lunch inledningstalar Göran Hägglund. Det är nog ingen större risk att det talet ska präglas av högmod. Kristdemokraterna har kontinuerligt backat i opinionen från glansdagarna i slutet på 90-talet. Då var stödet tvåsiffrigt med marginal, idag kämpar man för att hålla sig över riksdagens fyraprocentsspärr.

Orsakerna bakom utvecklingen är många. Säkerligen har bytet av partiledare och en allmän moralliberal våg gjort sitt.

Inför rikstinget har Mats Odell och Göran Hägglund kommit med välkomna köttben åt de allmänborgerligt sinnade. Hägglund vill satsa på kärnkraft och Odell vill avskaffa värnskatten.

Men kristdemokraterna kommer inte att få det lyft de så väl behöver bara genom att vara allmänborgerliga. Tvärt om är det i traditionella kristdemokratiska uppfattningar om trygghet och familj som den stora potentialen finns.

Enligt forskningen är svaga och trasiga familjer bland de viktigaste orsakerna till många av våra moderna problem. Genom bättre förutsättningar för sammanhållning i familjerna skulle vi med kraft kunna motverka tråkigheter som missbruk, psykisk ohälsa och brottslighet.

Trots att familjen är nyckeln till många av våra stora samhällsproblem gör inget riksdagsparti, inte ens kd, på allvar den analysen.

Tvärt om försöker man ta efter de övriga allianspartiernas socialliberalism.

Exempelvis har partistyrelsen till rikstinget lagt fram ett förslag till ny jämställdhetspolitik där pekpinnar får en framträdande roll. Precis som m, c och fp är det nu dags också för kd att sjunga jämställdhetsbonusens lovsång.

Kristdemokratiska ungdomsförbundet är kritiskt till ytterligare styrning av familjernas livsval. Istället vill de bredda vårdnadsbidraget så att ökad valfrihet kan komma fler till del.

Ungdomarna är nog inne på rätt spår. Varför ska socialliberalerna välja kd när de redan har s, fp, c och m? Det borde vara bättre att satsa på de väljare som är kulturkonservativa. Eller ska de välja soffan i nästa val?

Ledarredaktionen