Stefan Eklund: Mediernas uppgift är inte att straffa
Att förklara det medieetiska systemet är inte alltid lätt, det är min erfarenhet. Inte sällan möts jag av en stor oförståelse inför de beslut som Borås Tidning tar när det gäller bild- och namnpubliceringar av personer som är dömda eller misstänkta för brott.
Ett levande och högljutt bevis för att det finns olika syn på namnpubliceringar – ja, medieetik överhuvudtaget – fick vi som bevittnade ett panelsamtal vid Publicistklubben Västs 150-årsjubileum i onsdags.
På scenen fanns bland andra Patrik Sjöberg och Sara Nilsson vars omdiskuterade sajt Dumpen lurar pedofiler med falska chattinbjudningar och sedan filmar dem när de kommer till en överenskommen plats i tron att de ska ha sex med ett barn. I stället möter de Patrik Sjöberg. Filmen läggs sedan ut på sajten så att alla kan se vem det är som är lockad i fällan.
Rätt eller fel? Rätt, tycker många, det är uppenbart. Fel, tycker de som arbetar efter de medieetiska regler som branschen har satt upp. I panelsamtalet representerades den sidan av den kände SVT-journalisten Janne Josefsson och drabbningen mellan honom och Patrik Sjöberg (Sara Nilsson lämnade snabbt lokalen i vredesmod) blev ett verbalt slagsmål som saknade all konstruktivitet. Den stod i stället Göteborgs-Postens chefredaktör Christofer Ahlqvist för när han tålmodigt förklarade vilka principer GP arbetar efter i namnpubliceringssammanhang.
En avgörande skillnad finns mellan Dumpen och etablerade medier. Dumpen har valt att stå utanför det medieetiska system som svenska traditionella medier ingår i och som innebär att publiceringar kan klandras av Mediernas Etiknämnd på rekommendation av Medieombudsmannen som utreder de anmälningar som kommer in. Och det är alldeles uppenbart så att Dumpens publiceringar skulle bli fällda gång på gång om sajten ingick i systemet.
Att sexuellt utnyttja barn är ett avskyvärt brott och samhället har ett stort ansvar att förhindra och förebygga det. Men att som en självutnämnd folkdomstol peka ut personer som inte är offentliga, inte makthavare, inte är dömda eller ens misstänkta för brott är att träda över gränsen för all anständig publicistisk verksamhet. Fem av de personer som Dumpen har hängt ut på sin sajt efter att de lockats till en mötesplats har tagit livet av sig.
Tycker man att Dumpens publiceringar är bra har man en felsyn på vad journalistikens uppgift är. Den är inte att straffa. Den är att granska och belysa missförhållanden, sätta dem i en bred kontext och utkräva ansvar. Och om allmänintresse finns publicera namn och bild på den ansvarige. Men allmänintresse finns bara om personen i fråga har en makt- eller förtroendeställning i samhället.
Det är egentligen inte så krångligt. Men det är viktigt. I en ny rapport från Institutet för mediestudier, ”Medieetik & offentlighet”, diskuteras det medieetiska systemets styrkor och svagheter. Forskaren Nicklas Håkansson, Göteborgs universitet, sade under seminariet som lanserade rapporten att den digitala sfären dominerar offentligheten idag och i den är traditionell journalistik bara en liten del. Det vill säga, merparten av allt som läggs ut på nätet lyder inte under några pressetiska regler. Det innebär att vi som står för traditionell journalistik i enlighet med de pressetiska reglerna har en stor utmaning i att göra oss tydliga i det digitala flödet, som ett etiskt alternativ. Och att inte slira på de etiska bedömningarna när vi ser att alternativa medier når stora läsar- och tittarskaror genom att, som exempelvis Dumpen, medvetet strunta i allt vad medieetik heter.
Medieombudsmannen Caspar Opitz skriver i nämnda rapport att ”medieetik är viktigare än någonsin”. Det är sant. Jag skulle vilja tillägga att det är helt avgörande om vi ska behålla vår position som ett trovärdigt alternativ i det enorma digitala informations- och nyhetsflödet som omger oss. Jag är också övertygad om att en stor del av vår framtida attraktion finns i just den positionen.
