Anela Murguz: Det finns faktiskt något att lära sig av USA
I svenska sammanhang tycks det vara särskilt belastande att Donald Trump och Joe Biden passerat 70 år. Särskilt den sistnämndes långa karriär som politiker har framställts som något negativt. Detta trots att erfarenhet kan vara en av de mest värdefulla egenskaperna en politiker kan ha.
För även om vi gärna vill låtsas att yttre attribut såsom ålder inte spelar någon roll för hur väl man lyckas i politiska sammanhang så har det faktiskt viss betydelse. Till skillnad från andra medfödda egenskaper säger åldern oss något: ju äldre vi är desto mer erfarna är vi, och förhoppningsvis även mer kunniga som en konsekvens av det.
Därmed inte sagt att allt borde stå och falla med åldern. Men i Sverige borde vi bli bättre på att värdesätta erfarenheter i form av ålder i politiken. Faktum är att vi har mycket att jobba med när det gäller representation av äldre i politiken. Ett amerikanskt scenario med två statsministerkandidater över 70 år är otänkbart. Och inte heller går det att tänka sig en partiledare i den åldern. Inte ens riksdagen speglar hela befolkningen då bara sex av totalt 349 ledamöter är över 65 år gamla.
Precis som S-veteranen Roland Andersson är inne på i en intervju om politik och ålder (BT 2/11) fanns det förr ett behov för politiken att i högre grad ta vara på unga talanger. Unga brukar generellt sett stå för förnyelse. Men frågan är om inte strävan efter förnyelse gått för långt idag? Så till den grad att andra egenskaper, som erfarenhet, inte värdesatts alls?
Det finns flera faktorer i svensk politik som tyder på detta. Tre av sju svenska partiledare har blivit valda till posten innan de ens hunnit fylla 30 år; Ebba Busch, Annie Lööf och den före detta MP-ledaren Gustav Fridolin. Tidigare S-ministern Aida Hadzialic var med sina då 26 år den yngsta ministern någonsin mellan åren 2014-2016. Och när Finland för snart ett år sedan valde den rekordunga Sanna Marin, född 1985, framstod som åldern som den främsta meriten Marin satt på.
”Frågan är då om det kan vara så att vi har något att lära av USA som helt uppenbart verkar värdesätta ålder, och de erfarenheter som kommer med den, på ett helt annat sätt.”
Det är svårt att komma på äldre motsvarigheter till detta. Inte för att en stigande ålder skulle förstöra möjligheterna för att lyckas som politiker, utan för att det helt enkelt saknas utrymme för den som är äldre. Det är inte ovanligt att stigande ålder ses som en belastning när det alltför ofta antas för att vara detsamma som tråkig.
Frågan är då om det kan vara så att vi har något att lära av USA som helt uppenbart verkar värdesätta ålder, och de erfarenheter som kommer med den, på ett helt annat sätt. Ta den banbrytande amerikanska HD-domaren Ruth Bader Ginsburg, som avled i september i år, och som först som 80-åring slog igenom som en ikon. Särskilt bland många unga amerikanska ungdomar. Hur stor är egentligen sannolikheten för att en svensk 80-åring hade lyckats med detsamma?
Genom att värdesätta erfarenheter får vi inte bara äldre politiker och därmed en bättre spegling av samhället. Förutsättningarna för hur man blir politiker skulle också vara annorlunda. Kanske hade vi haft fler politiker som lämnat en yrkesbana bakom sig till förmån för politiken. Och färre som fostrats fram genom partiernas ungdomsförbund.
