Nato rycker upp sig

För Sverige är toppmötet det första som Sverige deltar i som fullvärdig medlem. Om själva Natoanslutningen var slutet på Natoprocessen, så kanske man kan säga att detta är början på fortsättning – vår tillvaro som en av de allierade i Atlantpakten. Sverige har nu definitivt trätt in i en ny epok i fråga om försvars-, säkerhets- och utrikespolitik.

Och för Nato som sådant är det i år 75 år sedan Atlantpakten först undertecknades i Washington, vilket också förklarar varför det aktuella toppmötet hålls i just Washington DC.

För både Sverige och Nato är det något av en ny tid. Om det kalla kriget, på grund av vilket Nato ursprungligen uppstod, sedermera ersattes av kriget mot terrorn så har Nato nu vaknat upp till en värld där det militära hotet från Öst återigen är något att ta i beaktande. Inte helt olikt hur Sverige efter kalla kriget monterade ned sitt invasionsförsvar och satsade på ett insatsförsvar, för att nu återigen försöka återuppbygga försvaret med anledning av hotet från Ryssland. Terrorhoten finns fortfarande kvar, men Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det definitiva slutet på den förhållandevis optimistiska period som rådde efter Sovjets fall.

Det finns en del intressanta likheter mellan den deklaration som toppmötet släppt och Sveriges nya nationella säkerhetsstrategi som presenterades tidigare i veckan. Stödet till Ukraina understryks, till den grad att man även omnämner ett framtida ukrainskt Nato-medlemskap. Utöver att ta upp hotet från Ryssland, påminner man också om det fortsatta hotet från terrorism, och vikten av att värna både frihet och demokrati. Därtill påpekas även den påverkan som klimatförändringen har på nationernas säkerhet; alliansen har även släppt en rapport om behovet av att både minska sin egen påverkan på miljön liksom vikten av att ha en beredskap för miljökatastrofer.

Redan så här tidigt i Sveriges medlemskap finns alltså en imponerande och välbehövlig synkronicitet. Vilket väl i och för sig inte är så förvånande, med tanke på hur samkört Sverige var med Nato redan innan medlemskapet.

I en del av deklarationens paragrafer framträder också några ytterligare för europeisk del hoppingivande punkter, som av allt att döma får tolkas som ett slags säkerhetssteg utifall Donald Trump återigen blir amerikansk president – vilket skulle riskera att skapa ytterligare internationell turbulens.

Bland annat fastslås betydelsen av Natos och EU:s samarbete (båda är ju faktiskt barn av samma efterkrigssituation, ämnade att på sina olika sätt främja fred och demokrati efter totalitarismens och andra världskrigets förödelse). Detta kontra Trump som signalerat ett ointresse för Europa.

Dokumentet välkomnar också att hela två tredjedelar av de allierade nu lägger två procent av bnp på försvaret, vilket har varit en av Trumps käpphästar. Man går till och med längre än så och uppmanar länder att i de fall där det är nödvändigt spendera mer än så på försvarets upprustning, för att kompensera tidigare underlåtenhet.

En annan viktig del i deklarationen är Natos rättframma kritik av Kina som utmanar de allierades säkerhet och värderingar – men också hela den regelbaserade världsordningen. Det är på tiden att väst vågar ta bladet från munnen.