Anela Murguz: Orimligt att kvinnliga idrottare fortfarande värderas lägre än män
Som den tennisfantast jag är kan jag inte påstå att det har varit en tråkig sommar. Franska öppna, följt av en rafflande Wimbledon-final och en lika rafflande OS-final i tennis mellan legendaren Novak Djokovic och den unga uppstickaren Carlos Alcaraz. Som om det inte vore nog med det avgörs nu i helgen grand slam-turneringen US Open som spelas i New York.
Strax före US Open drog igång avgjordes bland andra ATP respektive WTA-touren Cincinnati Open. På herrsidan var det den stundande världsettan Jannik Sinner som kammade hem segern i singelturneringen. Med sig fick han även strax över en miljon amerikanska dollar i prispengar. Damsidans världstvåa Aryna Sabalenka vann damsingeln i samma tävling, men fick nöja sig med hälften så mycket i prispengar – 523 485 amerikanska dollar.
”För det börjar inte på elitnivå, utan redan inom barn- och ungdomsidrotten.”Anela Murguz
De har alltså spelat lika många matcher för att nå till finalen – men belönas olika beroende på vilket kön de tillhör. Till The Guardian säger Sabalenka själv att hon finner det orättvist: ”Självklart kommer killarna alltid att vara fysiskt starkare än kvinnor men det betyder inte att vi inte jobbar lika hårt som dem” (fri översättning). Något hon förstås har helt rätt i.
Dessvärre är problemet inte enbart begränsat till tennisen. För ett antal år sedan gjorde SVT Sport en granskning av sju idrotter som visade att svenska idrottsmän hade i genomsnitt 72 gånger högre inkomst än idrottskvinnor. Det är fotboll och hockey som utmärker sig. Exempelvis hade en enskild manlig hockeyspelare högre månadslön än vad ett helt damlag tjänade tillsammans. I andra sporter, som simning, ligger kvinnors löneläge betydligt bättre till, vilket beror på att det finns tydliga stjärnor i form av exempelvis Sarah Sjöström som drar upp lönenivån.
Det går trots detta inte att vifta bort det som att de ojämställda villkoren skulle bero på att prestationen skiljer sig åt mellan könen och mellan olika idrotter. För det börjar inte på elitnivå, utan redan inom barn- och ungdomsidrotten. Enligt en rapport från Centrum för idrottsforskning är den könsmässiga snedfördelningen tydligast då och märks av i form av att tjejer i övre tonåren i högre utsträckning lämnar föreningsidrotten för att träna på exempelvis ett gym.
Man kan fundera över varför de gör det. För så länge villkoren skiljer sig åt och man värderas olika enbart på grund av sitt kön redan som barn, sänder man signalen att det inte lönar sig för flickor att anstränga sig.
Det har inte Sverige råd med. För som journalisten och författaren Patrik Brenning konstaterar i sin nya bok Så vinner vi igen: att utveckla talanger och svensk idrott (Volante förlag, 2024) är den svenska idrotten på dekis, vilket han härleder till ökat stillasittande bland unga och en dragkamp inom idrottsvärlden mellan dem som förordar elitsatsning och dem som vill ha mer breddidrott.
Att förutsättningarna fortfarande skiljer sig mellan könen underlättar inte i det avseendet. Tvärtom är det lika orimligt som ovärdigt för ett land som Sverige, som vi betraktar ligga i framkant när det gäller såväl idrott som jämställdhet.
