Anela Murguz: Polisen lämnar otrygga förortsbor i sticket
När det kastas stenar mot polisbilar i svenska förorter, som var fallet under helgens kravaller i stadsdelen Rosengård i Malmö, är det lätt att få bilden att polishatet bubblar i socialt utsatta områden. Men den bilden behöver nyanseras.
I efterhand, när boende i området uttalat sig i media, framgår det snarare att de är kritiska mot polisen vars taktik under Rosengårdskravallerna uppfattas som svag och tafatt. Till exempel berättar en kvinna för Aftonbladet (4/9) att det tog lång tid för polisen att åka ut till området efter att hon larmat om stökigheter. När polisen väl var framme upplevde hon dem som passiva.
– Jag tror inte längre på polisen, de har övergett oss, säger hon till tidningen.
Det är nog en mer rättvisande bild av polisen i utsatta områden än den som odlats i svensk debatt under en längre tid: att personer som bor i utsatta områden skulle vara mer trakasserade än andra medborgare och att polisens närvaro i dessa områden därmed skulle vara ett problem.
”Om inte polisen ingriper när brott begås framför ögonen på dem – ja, när ska polisen ingripa då?”
Men som statsvetaren Peter Esaiasson upptäckte i sin bok Förorten (Timbro förlag, 2019), som uppmärksammades brett när den kom ut, uppfattas polisens närvaro sällan som ett problem av de boende. Snarare är det frånvaron och passiviteten. Och inte heller är det hårdhandskarna som skaver utan vad man upplever som ett för mjukt och mjäkigt förhållningssätt hos polisen.
Efter helgens kravaller i Rosengård har kritiken mot polisens taktik vuxit. Taktiken går ut på att dokumentera och i efterhand identifiera eventuella brott snarare än att ingripa på plats. Polisområdeschefen i Malmö Petra Stenkula försvarar polisens taktik med att ett tydligare ingripande från polisens sida skulle eskalera situationen och det framstår som lyckat att det bara blev materiella skador efter kravallerna. Det ligger nog mycket i det, men om inte polisen ingriper när brott begås framför ögonen på dem – ja, när ska polisen ingripa då? Och vilka signaler sänder man till invånare i utsatta områden när man tar så lätt på att deras egendom förstörs?
Redan i dag tampas polisen med ett lägre förtroende i utsatta områden än andra urbana stadsdelar. För fem år sedan kom Brottsförebyggande rådet, Brå, med en rapport som visade att omkring hälften av de som bor i socialt utsatta områden har förtroende för myndigheten. Visst grundas en del av detta missnöje i en ungdomskultur där man ser polisen som en fiende. Men för det mesta är det skötsamma invånare som är trötta på att få sin egendom förstörd och sin frihet inskränkt av upprorsmakare.
Det är också denna skötsamma majoritet som ännu en gång får se polisen vänta ut ett våldsamt upplopp. Det lär inte göra under för det bristande förtroende som myndigheten redan dras med.
