Per Schlingmann: Spelar våra politiker för lite dataspel?
Jag har vid flera tillfällen skrivit om behovet av en ny berättelse för Sverige. En sådan skulle kunna skapa samhörighet och påskynda utvecklingen i den riktning vi önskar eftersom vi människor påverkas av vart vi tror att samhället är på väg. Att dessa BT-krönikor har fått vingar är väldigt roligt och jag har den senaste tiden haft förmånen att diskutera berättelsen om Sverige på alltifrån mässor till podcasts.
Per Schlingmann
växte upp i Borås och är före detta partisekreterare för Moderaterna. Jobbar i dag som framtidsspanande föreläsare, författare, rådgivare inom näringslivet och medverkar även i TV 4:s nyhetspanel.
Under dessa diskussioner har en annan insikt slagit mig – nämligen hur viktigt det är att denna berättelse är optimistisk. Det är ju bara om vi tror att vi kan åstadkomma det vi vill, som vi verkligen kan lyckas med det. Ju mer jag har fördjupat mig, desto mer övertygad har jag blivit. Dessutom är det inte bara själva berättelsen som behöver vara optimistisk, utan ledarskapet i sig.
Att medierna har ett starkt fokus på det som inte fungerar är logiskt och i hög grad en naturlig del av medielogiken. Entreprenörer å andra sidan har optimismen i sitt dna. Politiken däremot kan göra ett val och det står i grunden mellan hopp om ett bättre samhälle eller att adressera hot med idén att politikens uppgift är att mildra effekterna av de hot som möter medborgarna.
Min slutsats är att det politiska ledarskapet måste växla från att relativt ensidigt fokusera på hot till att också bära en positiv berättelse om Sveriges framtid. Låt mig direkt säga att detta inte behöver innebära att man är naiv. Jag är övertygad om att en optimistisk berättelse inte behöver bortse från exempelvis kriminalitet och ett nytt mer osäkert geopolitiskt läge.
”När vi i verkligen möter hinder eller misslyckas känner vi oss besegrade, medan vi i spelets värld provar igen. Vi ger inte upp.”Per Schlingmann
När jag ställde mig frågan om varför ledarskapet behöver vara optimistiskt stötte jag på en väldigt spännande person – Jane McGonigal vars tankevärld sedan dess har kommit att inspirera mig mycket. McGonigal är amerikansk dataspelsutvecklare och menar att ledarskapet har mycket att lära av dataspelandet. I ett Ted Talk beskriver hon den sinnesstämning som präglar den som spelar: koncentration, optimism och en ständig känsla att vara nära det hon kallar en ”epic win”.
Hennes slutsats är att det bara är om man tror att en episk vinst är möjlig som den är det. Hon jämför med utmaningar som klimatförändringar, fetma och fattigdom. När vi i verkligen möter hinder eller misslyckas känner vi oss besegrade, medan vi i spelets värld provar igen. Vi ger inte upp. I verkliga livet får vi känslor som cynism, ängslan och frustration. I spelets värld känner vi aldrig de känslorna. Vi fokuserar på möjligheten att vinna.
McGonigals slutsats är enkel: vi måste förflytta känslorna vi har i spelets värld till det verkliga livet och ledarskapet. Hon menar därför att vi behöver spela mer och hennes forskning visar att vi borde gå från att som idag spela tre miljarder timmar varje vecka till 21 miljarder timmar.
Själv är jag inte säker på att svaret nödvändigtvis ligger i att vi ska spela mer, men däremot är jag övertygad om att hon har en poäng. Om attityden och förhållningssättet i politiken blev mer lik den som spelar dataspel så skulle världen kunna bli bättre. Vad säger ni?
