Sveket mot Håcksvik

Genom att dra frågan i långbänk har politikerna väckt förhoppningar och spelat högt med väljarnas förtroende.

De har svikit inte bara Håcksvik, utan alla de väljare som röstat på dem just för att de ska ta det helhetsansvar som åvilar valda politiker.

Risken är att den besvikelse som nu kommer till uttryck kommer att leva kvar länge och sprida sig till frågor som har med långt mer än skolor att göra.

För i det här läget är det viktigt att fördela skuldbördan för det inträffade rätt. Och det är inte eldsjälarna i Håcksvik som har gjort fel. Det är politikerna i fullmäktige som inte på ett tidigt stadium avvisade kravet på en lokal folkomröstning.

Att människor i en bygd kämpar för sin skola är inte konstigt. I själva verket har Håcksviksborna visat ett beundransvärt engagemang för sin sak. De har samlat namn och de har argumenterat för det de tror på.

Precis så som det går till i en öppen lokal demokrati. Argument och motargument och en debatt där alla får komma till tals.

Men när frågan om en lokal folkomröstning kom till fullmäktige borde politikerna ha sagt stopp. Deras uppdrag handlar om att se till hela kommunens bästa. Att ta ansvar för en skolorganisation där skattepengarna används på klokast möjliga sätt så att så många barn som möjligt får en god utbildning.

Därför är det inte lämpligt att ha folkomröstningar om enskilda skolor. Tvärtom, det försvagar den representativa demokratin.

Politiker är valda för att se till helheten och göra de svåra överväganden det innebär när skolor måste läggas ned, inte ge gräddfil åt dem som har flest namn på sin lista.

Det innebär ofta tuffa beslut. Att öppet lyssna på argument men sedan våga stå för en uppfattning. Och en budget. Det modet saknade flera partier i Svenljunga.

Svenljunga är en ekonomiskt hårt pressad kommun. De svaga politikerna och turerna kring folkomröstningen har också kostat en del skattekronor.

Men den största kostnaden är ändå den skada förtroendet för politiker och den kommunala demokratin tagit.

Ledarredaktionen