Omsorg och marknad hand i hand

I torsdags beslutade regeringen att låta utreda hur en socialt hållbar bostadsförsörjning ska bli möjlig. Uppdraget har lämnats till riksdagsledamoten Karolina Skog (MP) som har bred erfarenhet av bostadsfrågan på kommunal nivå. Kommittédirektiven innehåller flera goda infallsvinklar på vad som måste ses över och göras om, men de är samtidigt mer än lovligt inlindade. Den regering som vill verka för en grundläggande förändring av dagens system måste först allt förhålla sig till bostadsmarknadens funktionssätt.

Välfärdsstatens löfte om tak över huvudet för alla, löser de flesta av egen kraft. Det är för de grupper som står utanför bostadsmarknaden som det måste finnas bättre möjligheter att hitta hem. Det kan tyckas vara att gå omvägar för att nå problemets kärna, men det torde inte råda några större tvivel om att en social bostadssektor värd namnet förutsätter att den reguljära bostadsmarknaden generellt sett fungerar utan någon större statlig inblandning.

Marknadshyror är den mest rationella fördelningsmekanismen, men kan samtidigt inte vara den enda fördelningsprincipen. Det finns individer och hushåll som inte utan vidare kan få en bostad, och som därför riskerar att fastna i ett tillstånd av strukturell hemlöshet. Så här skriver Fredrik Kopsch, fastighetsforskare vid Lunds universitet, i en ny rapport1 inom ramen för den gröna och liberala tankesmedjan Fores projekt ”Hitta hem – en ny social bostadspolitik”.

”Så länge som vi accepterar skillnader i människors inkomster måste vi acceptera skillnader i deras konsumtion, inklusive konsumtion av bostäder. Det är, för att vara tydlig, dock inte samma sak som att acceptera att vissa hushåll ska behöva bo i otjänliga bostäder”.

Den som utan vidare kan köpa sig en bostad är lyckligt lottad. För den som vill hyra sin bostad är det inte lika enkelt. Prismekanismen har helt eller i delar ersatts av allt från kötid till svarthandel, kontakter, förturer och ibland rena rama lotteriet. En övergång till ett bättre system måste förhålla sig till att det knappast är möjligt att hitta en lösning som fungerar på samma sätt för alla som oavsett orsak söker efter en bostad.

Sverige saknar erfarenheter av den sortens sociala bostäder som är vanliga på flera håll i Europa, där tillträdet är reglerat till att omfatta enbart vissa grupper eller har inkomsttak. I Sverige är det omvända en verklighet som stänger ute dem som har störst behov och minst möjligheter. Förekomsten av ett ”inkomstgolv” för hyreslägenheter innebär, som Fredrik Kopsch konstaterar i sin rapport, att är det vanligt förekommande att ett hushålls inkomster ”ska vara åtminstone tre gånger månadshyran”. Här krockar dagens reglerade bostadsmarknad med de välfärdsambitioner som riskerar att göra regeringens och Karolina Skogs utredning så mycket mer komplicerad. Därför måste det till en väsentligen större översyn samtidigt som målet ska vara en mer markerad rollfördelning. Det offentligas – läs stat och kommun – engagemang och omsorger ska vara begränsade till de som har störst behov av hjälp. En socialt hållbar bostadsförsörjning ska växa fram underifrån, för att möta ett konkret behov inom ett väl definierat fält.

Att hävda ”mer marknad och mer omsorg” är inte en övning i självmotsägelse. Det är snarare en funktionsuppdelning som utgår från verkligheten och hur behoven ser ut i dagens samhälle.