Jesper Strömbäck: Verkligheten speglas inte – den gestaltas
För att förstå detta är två faktorer viktiga. Den första är att vi är beroende av medierna för information. I de allra flesta fall saknar vi egna erfarenheter om olika frågor och förhållanden, och även om vi har egna erfarenheter är de begränsade. Exempelvis kan vi ha erfarenheter av skolan, men de säger inte mycket om hur skolan generellt fungerar. För sådan information är vi beroende av medierna.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Den andra faktorn är att mediernas format är begränsade, vilket innebär att journalistik i hög grad handlar om att välja och välja bort. Det gäller bland annat vad medierna ska rapportera om, hur mycket de ska rapportera om olika saker, vilka fakta som ska tas med, vilka nyhetskällor som ska användas, och vilka ord och bilder som ska användas. Sammantaget leder detta till att medierna aldrig kan spegla verkligheten precis som den är. I stället bör nyheterna – för att tala forskarspråk – ses som gestaltningar och sociala (re)konstruktioner av verkligheten.
Detta ska inte nödvändigtvis ses som kritik, eftersom det följer av att mediernas format är begränsade. Däremot kan det finnas skäl att vara kritisk till hur nyhetsmedierna värderar olika nyheter och till hur de gestaltar verkligheten.
Ett aktuellt exempel handlar om två ministrar i den nya regeringen. Den ene är Tomas Eneroth, som misstänks för sexuellt ofredande, medan den andra är Annika Strandhäll som visat sig ha skulder hos kronofogden. Jag vet inte vad som är sant eller osant bortom medierapporteringen, men det är stor skillnad mellan att vara misstänkt för sexuellt ofredande och att ha skulder hos kronofogden. Medan sexuellt ofredande är kränkande och ett brott är skulder hos kronofogden inte det. Det senare är i allt väsentligt också ett privat problem, som dessutom sammanfaller med att hennes sambo tog självmord. Det måste ses som en förmildrande omständighet. Ändå har medierna fokuserat lika mycket eller mer på Strandhäll och hennes skulder än på misstankarna mot Eneroth.
”Problemet i dessa och andra fall är inte att medierna gör ett urval av möjliga nyheter och att de gestaltar snarare än speglar verkligheten. Problemet är hur de gör det.”Jesper Strömbäck
Ett annat exempel handlar om ordval. Av något skäl har många medier under den senaste tiden börjat omnämna – eller gestalta – flyktingar och asylsökande som ”migranter” i stället för flyktingar och asylsökande. Det är märkligt av åtminstone två skäl. För det första är ”migrant” en samlingsbeteckning för personer som migrerar av olika skäl. Det kan handla om allt från flyktingar till anhöriga till arbetskraft. I den meningen är ordet neutralt, men också oprecist. Det är som om medierna skulle sluta göra skillnad på politiker från olika partier och bara rapportera om ”politiker”. För det andra leder ordet ”migrant” tankarna bort från den särskilt utsatta position som flyktingar och asylsökande har: det förminskar deras nöd och behov av hjälp. När medierna kallar flyktingar och asylsökande för migranter är det därför inte neutralt. Det är osynliggöra deras speciella situation och att ta ställning.
Problemet i dessa och andra fall är inte att medierna gör ett urval av möjliga nyheter och att de gestaltar snarare än speglar verkligheten. Problemet är hur de gör det. Mina frågor till berörda medier är därför: varför så mycket fokus på Strandhäll jämfört med Eneroth, och varför börja kalla flyktingar och asylsökande för migranter?
