Ett musikaliskt serve-ess
Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialistiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.
Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?
Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:
Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr
Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här
Stoppa matchen!
Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.
– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.
– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.
Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.
– Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.
Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.
– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.
Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).
Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:
– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.
Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.
– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.
Bör OS i Kina bojkottas?
– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.
Spelar du själv tennis förresten?
– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.
