Länge leve plastbiten
Den sprider sig som en pest och smittar ner landets alla skivaffärer. Butiker som Skivspegeln är utrotningshotade.
Men ingen behöver ju de där runda plastbitarna längre. Nu kan vi ju ladda ner låtar och arkivera på monsterstora hårddiskar. CD-skivor är passé, sägs det.
Förra veckan rapporterade BT om Sveriges radio Sjuhärads tävling, där man lottar ut skivarkivet till lyssnarna. De närmare 20?000 skivorna skall bort. De tar för mycket plats, tydligen.
Och när SR måste spara pengar skall det gå fort också. Skivor som man inte hinner lotta ut skall personalen få välja och vraka bland. Resten kastas i containrar.
Som den där uttjänta gamla damcykeln som rostat sönder i garaget i många år – eller som TV:n som bara visar svartvita bilder. Allt för att spara plats? och pengar förstås.
Enligt kanalchefen Lovisa Vasell kommer dock lokalt och unikt material plockas bort från arkivet innan allmänheten får gå loss bland hyllorna.
Både jag och Grammofonarkivet drar en lättnadens suck. Vi vet att det kan gå hemskt snett i sådana sammanhang.
Det är nämligen inte första gången som en lokal SR-station lottar ut sitt arkiv till lyssnarna. Dock har det hänt att Grammofonarkivet inte fått ta del av materialet, vilket har gjort att unik musikhistoria gått förlorad i den hetsiga jakten efter teknisk förträfflighet i mp3-filens allsmäktiga namn.
Men det kommer alltså inte hända den här gången, menar Vasell. Men det gör ont i mig ändå. Ett digert skivarkiv är en musikälskares Mecka.
Ett paradis där vi finner ro – och massor av smaskigt örongodis. Så det smärtar när jag ser fina Elvis-samlingar splittras upp och hamna i en sunkig gammal Ikea-hylla på Sjöbo.
Visst, många av de där plastbitarna i arkivet innehåller massproducerat ljud som redan finns i Grammofonarkivet sedan länge. Men den mäktiga upplevelsen av att omges av 20?000 CD-skivor borde ändå klassas som ett skapligt kulturarv?
Varför gör inte SR Sjuhärad som broderstationen Kalmar gjorde 2006? De donerade hela sitt arkiv till Svenskt rockarkiv i Hultsfred vars mål är att samla hela den svenska populärmusikhistorien.
De gjorde en kulturgärning som får mig att sova bättre om natten. För då vet jag som älskar de där runda plastbitarna att de inte hamnar i en blå container – eller i den där Ikea-hyllan på Sjöbo.
Länge leve plastbiten!
