Sonat till släkten

Linda Olsson gjorde storsuccé med sin debut Nu vill jag sjunga dig milda sånger som kom ut 2006 i Sverige. Nu är hon aktuell igen med sin andra roman, Sonat till Miriam, och för mig som inte läst debuten är det här mitt första möte med Linda Olsson. Ett ganska angenämt sådant kan sägas.

Det jag fastnar för mest med Sonat till Miriam är de oerhört komplicerade modersporträtt som förekommer på flera ställen. Temat är centralt genom hela romanen och något som jag finner riktigt intressant. Det är inte tal om den Goda Modern i någon klassiskt mening utan här är de kvinnor som av olika anledningar överger sina barn. Som en extra tvist är historiens huvudkaraktär dessutom en fader som nyligen förlorat sitt enda barn, en dotter som omkommer i en tragisk olycka. Ovanligt nog är det just som fader han förekommer, inte i första hand som man, vilket får anses vara det mer traditionella synsättet.

Huvudperson är Adam Anker som läsaren alltså först möter då hans dotter omkommit. Han befinner sig i 60-årsåldern och lever för tillfället på Nya Zeeland. Han är musiker och uppvuxen i Stockholm där han levde tillsammans med sin mamma. En mamma som valde att inte berätta om släkthistorien och dess rötter i Polen under andra världskriget. När han nu förlorat sitt barn väljer han att själva söka sitt ursprung. Han reser till Polen och kommer faktiskt så långt att han besöker just den lägenhet där han själv föddes. I Polen möts han även av insikten att den han kallat mamma inte varit hans biologiska mor utan hans moster. Resan till Polen får honom också att för första gången söka upp sin egen dotters mor i Sverige.

Det är först genom att nysta rätt i släktgarnet som Adam Anker förmå sig själv att gå vidare efter dotterns dödsfall. Vid sidan om modersporträtten är just det ytterligare en spännande och intressant tanke med Sonat till Miriam, hur gången tid och framtid är så intimt förknippade med varandra. I Adam Ankers fall är det fullständigt beroende av varandra. Utan bakåtblicken hade framtiden inte funnits, åtminstone inte i någon gripbar mening. Tanken förefaller mig smått nedslående, som om det aldrig skulle vara möjligt att bli en egen människa helt och fullt ut, utan att för evigt vara förbunden med sitt dammiga släktalbum.

Men jag tror å andra sidan inte att det är det Linda Olsson vill förmedla. Sonat till Miriam framstår trots allt som en positiv och kärleksfull berättelse och jag skulle tro att Adam Anker menas bli den hela människan han strävar efter att bli först då han kommit till ro med sitt förflutna och sina livsval. Men nog väcker det frågor.

Om vikten av att tala med varandra säger bakgrundstexten att Sonat till Miriam handlar om. Och visst är det så.

Men inte desto mindre är det tragiskt att det är just det vi behöver påminnas om när vi sägs leva i kommunikationens gyllene tidsålder. Att vi ska tala med varandra. När hela världen är fylld av ett evigt bubblande babbel från höger, vänster, högt och lågt.

Men så är det väl viss skillnad på vad som sägs och sägs kan jag tänka.

Therece Tilly