Hänglem – inte kul...
En äkta spoonare köper aldrig leverpastej utan velerstapej, använder aldrig dammsugare utan grusmadame och far aldrig till Sjömarken utan till Mösjarken.
Däremot är det oäkta, men likafullt oemotståndligt, att kalla vitsippor skitvippor och höra talljoxens sång. Anagram får inte förfuskas.
Spoonerismen är uppkallad efter oxfordoriginalet William Archibald Spooner (1844–1930), sinnebilden för en tankspridd professor som utbringat en skål för ”the queer old Dean” (den homosexuelle gamle domprosten) när han menade ”deer old Queen” (kära gamla drottningen).
Likaså väckte det uppseende när han som anglikansk präst påminde ett brudpar att det var ”kisstomary to cuss the bride” (i stället för ”customary to kiss the bride”), att förbanna bruden i stället för att kyssa henne, eller när han bad ”come into the arms of the shoving leopard” i stället för ”loving shepherd” (kom i den visande leopardens armar i stället för i en älskad herdes).
Annars är det enklare ordvrängeri Spooner är känd för, som att kalla sin ”well-oiled bicycle” (väloljade cykel) ”wellboiled icicle” (välkokt istapp). Eller för frågan till en elev: ”Säg, var det du eller din bror som blev dödad i kriget?” Men välkomna i spoonerklubben.
Varför då denna meningslösa ordterapi? För att vara rolig? Nänä, det är inte roligt ens för en själv och än mindre för nån annan när man för 117:e gången döper om Länghem till Hänglem. Men man saboterar kanske en smula denna tillvarons annars alltför välordnade banalitet.
Rolf Haglund
