Tröja nummer tio är speciell inom fotbollen. Den bärs i allmänhet av lagets stjärna – eller i varje fall av den som skall vara nyckeln i speluppbyggnaden. I Elfsborg har tian från första dagen burits av en talang från Svensgärde.

I klubbens allra första damlagsmatch tackade Mathilda Ståhlbom Karlsson, då bara 14 år, för förtroendet genom att assistera till det första målet alla kategorier och sedan själv göra lagets första segermål.

– Jag fick en passning av Ebba Johansson och sköt precis vid straffområdet. Det blev mål. Det kommer jag faktiskt ihåg, säger hon.

Däremot kommer hon inte ihåg hur fotbollskarriären startade – i en sjukhuskorridor på Säs.

– Det var där vi började med bollar. Jag vet inte hur mycket vi spelade i den där korridoren, säger pappa Stefan.

– Du hade droppställning med telefonsladd när du sparkade fotboll. Takplattorna flög när du sköt, säger mamma Caroline.

De tre tar emot BT hemma i vardagsrummet. Mathilda lyssnar på sina föräldrars berättelse.

– Jag kommer ihåg det där med bilen, att jag inte orkade hoppa in, säger Mathilda.

– Kommer du ihåg det? frågar Caroline.

– Ja, men det är egentligen det enda.

Stefan frågar Mathilda om hon inte kommer ihåg när de skulle till kiosken:

– Jo, när vi tog rullstolarna, säger Mathilda.

– Du ville inte annars, så jag satte mig också i rullstol. Vi körde hela vägen, säger pappa.

Var det tävling?

– Jag vet inte, det kanske det var, säger Mathilda.

– Det var det säkert, säger Caroline.

– När vi skulle in och handla reste jag mig plötsligt upp och började gå, säger Stefan.

– Alla kollade på honom, säger Mathilda och skrattar.

Stefan konstaterar:

– Det är lite som med lumpen, man kommer ihåg de roliga grejerna.

Fast han och Caroline har även andra minnen, betydligt mer panikartade. Det började våren 2010 i samband med att Mathilda fyllde fem år. Hon hade varit ett aktivt barn, ett snabbt barn – snabbare än de jämnåriga pojkarna.

– Hon började få ont i benen, var ofta ledsen – och Alvedon och Ipren hjälpte inte, säger Caroline och vänder sig mot sin dotter.

– Och faktiskt började du prata om döden. Vi tänkte att det kanske är en sådan där femårsgrej.

Smärtan i ben och armar kom och gick i tre–fyra månader. Några besök på vårdcentral ledde inte till någon lösning.

– Du hade ont, skrek och grät på nätterna. Det höll på i några timmar, sedan gick det bort och var bra i någon dag. Vi trodde att det var växtvärk, säger Stefan.

På midsommardagen rann bägaren över. Familjen var hos Stefans föräldrar i Varberg.

– Du låg och skrek inne i friggeboden. Tre–fyra timmar där du hade så ont. Det gick inte längre. Vi åkte till vårdcentralen, säger Stefan.

Caroline berättar att familjen omgående fick uppmaningen: ”Ni skall ta ett blodprov. Åk till Halmstad”.

– Vi åkte direkt. In där, och så tog de det där provet, säger Stefan.

Efter någon timma kom beskedet: Mathilda hade 99 procent leukemiceller i blodet. Det visade sig att hon hade det som kallas ALL – akut lymfatisk leukemi.

– Jag kommer ihåg det där rummet där vi fick beskedet, säger Stefan. Det är lite svårt att förstå. Jag minns att jag en stund senare stod och tittade ut genom fönstret och… De första dagarna, det var ju hemskt. Du skulle läggas in, det skulle tas sprutor, man kommer in i sjukhusmiljön. Det var omtumlande. Du var ledsen konstant i tre dagar. Du kommer väl antagligen inte ihåg något av det?

Det gör inte Mathilda.

– Vi fick hoppa på tåget direkt. Man var i en bubbla. Men vi kämpade tillsammans, Mathilda skulle bara fixa det, säger Caroline.

Behandlingen startade direkt, och det blev en sväng till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg för att operera in en så kallad port-a-cath, via vilken man ger medicin intravenöst. I början gick allt otroligt fort. Men det skulle bli långdraget.

– Det var väl dag två, när läkaren berättade att det var 2,5 års behandlingstid – det är ju otroligt lång tid, säger Stefan.

I det skedet fick de även se en bok som visade behandlingen. Eller snarare vilka alternativa behandlingsvägar som fanns.

– Efter 30 dagar skulle man ta en spruta i ryggen för att få veta vilken typ av leukemi det var, säger Stefan. Det finns ju en jätteelak – och en som är lindrigare, eller i varje fall har bättre prognos. Sedan finns det tre olika nivåer på behandlingen. Att gå och vänta på det beskedet, det var jobbigt. Som tur var hade du den med bäst prognos.

Den första cellgiftsbehandlingen tog död på huvuddelen av cancercellerna. Där försvann smärtan. Men även om behandlingen i princip följde det tidsschema man sett i boken var det periodvis väldigt jobbigt.

– När du var som sämst orkade du inte hoppa upp i bilen eller gå uppför trapporna. Vi fick bära dig, säger Caroline.

Även om det blev många sjukhusbesök berättar Stefan om ljuspunkter:

– Du sa vid ganska många tillfällen att: ”Jag vill åka till sjukhuset”. Det hängde nog ihop med att det var väldigt bra att vara där. Där finns lekterapi och en fantastisk personal som är otroliga med de barn som ligger inne. Och efter ett halvår, när det inte var så brutala behandlingar, var antingen jag eller Caroline med, och då hade vi inget annat att tänka på, man hade tid att rita eller spela spel.

Mathilda sitter och lyssnar. Vissa saker har hon hört tidigare, vissa inte.

– När man hör nya saker tänker man: ”Oj, var det så”. Det känns lite konstigt att det är jag som haft det, säger hon.

Om hon mer noggrant skulle vilja sätta sig in i förlopp och behandlingar finns all dokumentation kvar. Stefan och Caroline har sparat allt.

Det sista året bestod behandlingen mest av tabletter och då var inte Mathilda inlagd på sjukhus så ofta. Då började hon också spela fotboll i Brämhult. I mitten av oktober 2012, drygt två månader innan avslutad behandling, gjorde hon sina första matcher. Det handlade om Borås Arena ungdomscup, och det är också därifrån som Mathilda har sina första fotbollsminnen.

– Det var då jag sprang och snodde bollen från andra i mitt lag, säger hon.

Sju år senare debuterade Mathilda för Elfsborg. Under 2019 hade hon som 14-åring med fem mål på 16 matcher varit med och spelat upp moderklubben Brämhult i division II. Dessutom hade hon ingått i Camp Elfsborg Flickakademi, som då leddes av Joakim Carlsson. Samme Carlsson som på hösten fick ansvaret att sätta ihop Elfsborgs första damlag.

– Först skickade Jocke ett sms om att jag fick chansen att komma och provträna. Sedan skickade han en fråga om jag ville vara med. Vi var fyra i mitt Brämhultslag som fick frågan, berättar Mathilda.

Var det självklart att gå över, eller tvekade du?

– I början var jag lite tveksam om jag skulle gå över. Jag visste inte hur det skulle bli, om man skulle lära känna alla. Det är ju så många äldre. Men det har blivit väldigt bra tycker jag. Jag känner mig trygg där.

Det gjorde hon dock inte i början. Framför allt var hon rädd för att gå i närkamp med fyra år äldre Leann Nyström.

– Hon var farlig, säger Mathilda och skrattar. Leann var ju mycket större än jag, det var klart att man blev lite rädd när man sprang jämte henne. Men det har blivit mycket bättre. Nu är jag inte rädd.

Tvärtom tycker hon att det är kul att mäta krafterna med Nyström på träningarna.

Debutsäsongen i Elfsborg blev annars konstig, med väldigt få matcher till följd av pandemin. Mathilda utnyttjade sin speltid väl, gjorde sex mål på fem seriematcher – och kom med på BT-sportens lista över talanger med elitpotential. Själv beskriver hon sin spelstil så här:

– Jag skulle säga att jag är rätt teknisk, har bra blick för spelet, fördelar bollar mot kanterna eller i djupet.

Som tia hamnar hon ofta i avslutningspositioner, och hon har alltid gjort ganska många mål.

Hur gör du målen?

– Det är olika – båda fötterna funkar bra.

Däremot är det sällsynt med nickar. Men den gång under Brämhultstiden som mamma Caroline lovade 500 kronor vid ett nickmål – då nickade Mathilda till.

Så om du får 500 kronor för varje nickmål?

– Då gör jag många…

Vad har du för mål med fotbollen?

– Egentligen bara att utvecklas så mycket jag kan. Sedan har man mer långsiktiga mål att kanske komma med i landslaget.

Tror du att du har chans att komma in i landslaget?

– Det vet jag inte. Men det är ett mål jag har i alla fall – en dröm som jag skall kämpa för. Egentligen har jag inte tänkt på framtiden så mycket, men det hade varit roligt att spela utomlands någon gång.

Vad betyder fotbollen för dig?

– Väldigt mycket. Det är en stor del av mitt liv, typ det enda jag tänker på på fritiden.

Cancern är däremot numera en väldigt liten del av hennes liv.

– Vi pratar inte så ofta om det, säger Mathilda.

Det brukar i princip bara vara en gång om året – i samband med att hon skall på den obligatoriska kontroll som hon har årligen fram till 18 års ålder.

Allt har varit lugnt sedan behandlingen avslutades i mellandagarna 2012. Men mamma Caroline blir fortfarande nervös när Mathilda har ont i armar eller ben. Och det är klart att känslor väcks till liv när familjen hör om andra som drabbas av sjukdomen – eller i samband med den årliga barncancergalan.

– Man blir extra berörd när man ser sjuka barn, säger mamma Caroline. Man tänker tillbaka på Mathildas tid.

Mathilda själv tänker alltså mest på fotboll. I fjol blev det rakt igenom segrar för hennes Elfsborg. I år är laget uppe i trean, och Mathilda tror på ett nytt framgångsrikt år.

– Vi har utvecklat mycket, så vi borde vara bättre än förra året i alla fall. Vi får se när serien startar, det skall bli kul. Det är roligare att spela i trean.