Telefonen ringer. Mergim Krasniqi är på säljarjobbet i Borås och för honom är det en till synes helt vanlig måndag. Han svarar och lyssnar på rösten i andra änden.

”Du måste komma till sjukhuset. Det handlar om din mamma och det är jätteallvarligt.”

Mergim förstår ingenting av sköterskans ord, men hämtar snabbt sin lillebror Shkelqim och åker upp. Oron stiger och i ett samtalsrum får familjen det värsta tänkbara beskedet.

– De förklarade för oss att det mer eller mindre var kört. Hon låg i en respirator och vi väntade bara på att pulsen skulle gå ner. Det var som att hela världen gick under. Det var hemskt och så overkligt, säger Mergim.

Florie Krasniqi drabbades av hjärtstillestånd i september 2019 och blev 46 år gammal.

– Det var en sorg som jag och ingen annan visste hur vi skulle hantera. Det var tur att vi hade vår pappa som försökte lugna oss och förklara att det var livets gång. Han hade förlorat sina föräldrar, sin syster i cancer och sin bror i krig. Samtidigt förstod vi hur viktig mamma var för honom. Hon var hans enda vän. Så hans liv raserades också.

Mergim beskriver att den viktigaste pusselbiten i familjen försvann och att det blev kaos. Alla sex syskon samlades i föräldrahemmet och sov länge där för att vara nära varandra. Sorgen var påtaglig och Mergim behövde ofta tid för sig själv.

– Det var tufft för oss. Mina yngsta syskon hade det värst. Jag var mycket äldre och kunde själv inte hantera det. Så jag kunde bara föreställa mig hur jobbigt det var för dem.

Det var svårt att få ihop livet. Mergim visste inte hur han skulle orka med jobbet, fotbollen i Norrby och samtidigt ta hand om de yngre.

– I början höll vi en viss distans till olika myndigheter som hörde av sig. Sen kände man att de faktiskt hjälpte till utan att pressa oss. Även släkt från hemlandet och Tyskland kom över.

Mitt i den djupa sorgen skulle tillvaron bli ännu värre. Pappa Mahir tyckte det var viktigt med rutiner och hade gått tillbaka till jobbet direkt. Men efter några veckor upptäcktes det att han hade svullnat upp i ansiktet och på kroppen.

– Jag kände inte igen honom. Pappa var ju tunn och gillade inte tajta byxor. Men jag såg hur de spände åt och när jag knackade på benen så kändes det som stenhårt trä. Han ville inte kolla upp det och sade att det skulle släppa. Han hade aldrig gått till en vårdcentral och tyckte att han hade varit frisk i hela sitt liv. Men vi märkte att han mådde dåligt och fick släpa honom dit.

Det första de fick höra var att det kunde vara riktigt illa. En kirurg flögs in akut och berättade att det kunde vara cancer, men att de skulle undersöka.

– Pappa hade inte kunnat kissa på länge. Vätskan som han hade fått i sig hade inte kunnat komma ut på ett naturligt sätt. Det hade gett sig ut längs med kroppen. När allting hade dränerats kände vi att han var tillbaka i sitt gamla jag.

I tre månader var Mahir förhållandevis stark och det pratades inte om cancer från vården. Han ville inte flytta från Norrby, men Mergim och Shkelqim tyckte det var dags att köpa ett hus på Byttorp för att ge alla en nystart.

– Vi gav honom nycklarna och till slut gick han med på det. Han blev jätteglad. Det var ett renoveringsobjekt och han gillade att snickra. Vi hade ju gjort det mycket ihop.

De fick tillgång till huset i november/december och började planera hur de skulle bygga.

– Det fanns inte mycket glädje under den perioden, men det var ändå någonting att se fram emot. Pappa målade och fixade. Men då visste vi inget om vilket skick han var i.

Efter årsskiftet blev Mahir sämre och det visade sig att en tumör i njuren hade spritt sig.

– Då var det alldeles för sent och vi undrade varför inte sjukhuspersonalen hade sett det tidigare.

Både Mergim och hans syster Shqipe hade gått omvårdnadsprogrammet på Almåsgymnasiet och utbildat sig till undersköterska. Familjen beslutade sig därför för att flytta hem vården. Syskonen tog hand om sin pappa själva och fick ibland specialisthjälp.

– Det var mycket bättre. Han trivdes i sin säng och med att få maten han var van vid. Under månaderna som han led så var han alltid positiv. Han betalade räkningarna och klagade aldrig.

– Vi försökte hålla stämningen uppe men vi var oroliga och hade inte hunnit sörja mamma. Sista dagen, när vi åkte till sjukhuset, så förstod vi nästan vad som skulle hända och det tog inte många timmar.

Mahir Krasniqi gick bort 53 år gammal, i slutet av mars 2020.

– Alla sörjde på olika sätt och det var spillror överallt. Jag funderade på hur jag kunde laga det här. Men det blev ju givetvis kaos. Myndigheter tvingade oss till möten eftersom två av mina syskon var under 18 år. Det talades om att de skulle omplaceras. Men i min hjärna var det självklart att vi skulle ta hand om varandra.

Frågan var bara hur. Först bodde de tre småsyskonen kvar i det nyinköpta huset tillsammans med den äldsta brorsan Edmond, hans fru och deras tre barn. Men så småningom flyttade ett av Mergims syskon ut och efter sex månader kände de två yngsta, Florentin och Florijana, att de ville bo med Mergim och hans sambo Ida.

Samtidigt som han hela tiden försökte få alla i familjen att dra åt samma håll så fanns det sportsligt intresse från allsvenska Örebro SK.

– Jag landade i att flytta dit och då kunde min lillebror och lillasyster bo kvar i min tvåa. Men de fick också vara hemma hos mina bröder. Jag var noga med att de behövde sköta sig.

Efter ett år kom Mergim tillbaka till Borås. Inledningsvis samsades de fyra i en trång lägenhet på Norrmalm. Men sedan förra julen bor de större på Byttorp.

– Florentin flyttade nyligen ut, men bara ett par trappor ned. Min bror Shkelqim bor också i samma bostadsrättsförening. Vi har varit en tajt familj, men förlusterna av våra föräldrar splittrade oss lite. Nu försöker vi vara nära varandra och hålla ihop så mycket det går.

Mamma Florie och pappa Mahir träffades i västra Kosovo i slutet av 1980-talet. Han kom från en bondefamilj, hon var uppvuxen i staden. De fick sonen Edmond och flyttade från hemlandet ett par år innan kriget bröt ut.

Först hamnade de i Tyskland, sedan blev det Sverige och 1992 föddes Mergim i Eksjö. Fem år senare kom familjen till Norrby. Då hade de hunnit bo en vända till i Tyskland.

– Mamma och pappa levde för oss och hade inte så många egna intressen. Pappa gick någon SFI-kurs för att lära sig enkla fraser, men var mer en arbetsmyra. Han jobbade som industriarbetare, trivdes extremt bra med det och kunde inte sitta still. Men han umgicks sällan med andra på fritiden.

– Han var väldigt noga med att påminna oss om att vara tacksamma och att vi skulle göra rätt för oss. Och han älskade fotboll. Morsan var tvärtom. Hon tyckte inte alls det var roligt.

Mergim skrattar och berättar hjärtligt vidare:

– Mamma var så kärleksfull. Hon tyckte det var jättekul att lära sig svenska. Därför att i Kosovo fick hon inte gå i skolan. Men hon gjorde inte många arbetsdagar.

I tioårsåldern fick Mergim tre syskon till och då fick han hjälpa till mer hemma. Framförallt i slutet av högstadiet när hans mamma blev sjuk.

– Då förändrades våra liv mycket. Jag och mina äldsta syskon var unga och fick ta större ansvar. Vi lämnade och hämtade på dagis, och försökte alla göra någonting. Pappa fick gå ner i arbetstid också.

Under mammans sjukdomsår ville inte familjen ha henne på ett boende. De hjälpte henne hemma.

– Vi märkte att hon mådde bra av det och hon blev bättre med åren. Den sista tiden kunde hon skratta och hon gick att känna igen.

Han tystnar. Väger orden. Säger att mycket fortfarande är jobbigt.

– Varje dag vid lunchtid fick jag samtal av mamma. Hon frågade om jag hade ätit och tyckte att jag skulle komma hem och ta av hennes lagade mat. Jag var vuxen och bodde med tjejen. Men ändå så ringde hon. Det är därför som jag fortfarande i dag inte kan äta på jobbet.

– Och sen att man gick hem till föräldrarna varje fredag och träffade alla sina syskon där. Man kunde skoja med mamma och ta en promenad, vilket hon uppskattade. Det är tufft att tänka på.

Mergim hade tidigare bara känt sig besviken och arg efter en match. Aldrig känt panikkänslor. Det har varit nytt för honom.

– Jag har accepterat att det är okej att må dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på sjukhuset och varit övertygad om att jag har haft problem med hjärtat.

Under uppväxten spelade Mergim Krasniqi alltid fotboll när han inte satt i skolbänken. Tidigt tog hans pappa med honom till en träning med Norrby.

– Jag var för ung för att spela så jag satt alltid och tittade på när storebrorsan tränade, men var ombytt och redo ifall jag skulle få hoppa in. På den tiden fick den yngste eller svagaste ställa sig i mål då ingen annan ville vara målvakt. Drömmen var ju alltid att bli anfallare, men jag blev uppskattad som målvakt och det var min väg in i att få vara med de äldre killarna.

Mergim gestikulerar med händerna.

– Det var ingen stor närvaro av föräldrar på Norrby, men pappa var på många träningar. Vi var ett av de bättre lagen i vår ålder. Sen började jag träna med A-laget i 14-årsåldern och jag fick ett avtal när jag blev 15.

Målvakten imponerade på tränarna de gångerna han fick chansen och på våren 2011 petade han det elitmeriterade nyförvärvet Mikael Axelsson.

– Niklas Bryngelsson lärde mig extremt mycket. Jag hade aldrig flyttat på honom om han hade fortsatt. Han var alldeles för bra för vår klubb. I den åldern var jag väldigt kaxig. Då tyckte jag inte att han var bättre, men nu förstår jag det. När han slutade så öppnades det en lucka och Simon Eriksson var en bra tränare som lyfte fram många unga.

Krasniqi fick stå i seriepremiären mot Husqvarna och höll nollan.

– Jag tror aldrig att jag har varit så nervös i hela mitt liv.

Under åren som följde fick han flera förfrågningar och testade på olika klubbar, bland annat Helsingborgs IF. Men det dröjde länge innan han tog klivet från Norrby.

– Jag har nog varit för hemmakär och feg. I Norrby var omklädningsrummet som en fritidsgård. Jag hade det jättebra och roligt där, men jag tror det var nyttigt att jag rörde på mig.

När allsvenska Örebro SK hörde av sig var han osäker på en flytt. Inte minst för att hans privata liv hade raserats. Han hade ett kontraktsförslag från Norrby och kunde ha förlängt med två år, men lämnade klubben efter 13 säsonger och 290 matcher.

– Jag tänkte att det kunde vara sista vägen in i allsvenskan och jag behövde något nytt i mitt liv. Det var skönt att släppa Borås lite. Jag behövde sy ihop mig själv. Proffslivet var mindre bra men att spela fotboll hjälpte mig och jag läkte.

Högt upp i ett lägenhetshus på Byttorp är delar av familjen Krasniqi samlad. Ettåriga dottern Celine ler stort och sträcker målmedvetet fram ena handen mot bullarna på bordet. Hon bärs i famnen på Florijana, som är Mergims yngsta syskon.

– Celine är världens mysigaste. Det är underbart när hon kryper in i mitt rum. Varje gång jag sminkar mig så sitter hon bredvid och slänger ned allt på golvet, säger 19-åringen.

På stolen intill sitter Florentin, 21. Han tycker att brorsdottern bidrar med mycket lycka.

– När jag kommer hit så möter hon alltid upp vid dörren.

Mergim upplever att det har hjälpt honom i sorgearbetet att bli pappa.

– Jag mår hur bra som helst när jag kommer hem och träffar min dotter. Det är så mysigt att läsa böcker och titta på barnprogram. När jag ser en video på henne lyser min dag upp. Att se henne utvecklas är mycket roligare än en vinst på en affär eller en seger i en match. Jag gör allt för att hon ska må bra och vill vara en bra förebild.

Syskonen beskriver Mergim som genuin, rättvis och förstående.

– Efter det som har hänt så betyder han allt. Om inte han hade funnits så vet jag inte vad jag hade gjort. Redan före de jobbiga åren kändes det naturligt att vända sig till honom. Det är svårt att sätta ord på det, säger en känslosam Florijana, som arbetar på ett äldreboende och funderar på att bli sjuksköterska.

– Mergim har lärt mig mycket, han har varit som en livsskola och alltid en trygg punkt. Han sätter hela tiden oss syskon i första hand. Det är jätteskönt att bo så nära. När jag är uttråkad kan jag komma hit och störa en stund, säger Florentin, som jobbar som telefonförsäljare.

Mergim berättar att han gillar att ha mycket att göra. Samtidigt som Celine och hunden Kenzo leker på golvet visar han runt i lägenheten och förklarar hur han har målat och byggt.

– De dagarna som Mergim är ledig så sitter han aldrig still. Antingen fixar han hemma eller hittar på något annat, säger fästmön Ida.

Det är två år sedan Mergim flyttade hem från Örebro och skulle bli pappa. Fotbollen var inte lika kul och tankarna på att lägga av var långt gångna. Han ville satsa helhjärtat på jobbet som säljare.

Men paret drabbades av ett missfall och kort därefter hörde Gais av sig – den klassiska klubben som hade åkt ned i division ett. Efter lite övertalning av sambon beslöt sig Mergim för att skriva på ett kontrakt.

– Vi var överens om ett år. De var tydliga med att de ville tillbaka till superettan och jag gillade det. I ettan gick det att kombinera fotbollen med jobbet. Jag hade ju aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle spela för Gais. Det var ju laget man alltid ville slå när man spelade i Norrby.

– Men alla fantastiska människor runt klubben gav mig den familjära känslan jag kände i Norrby. När de ville förlänga över superettan var jag inte svårövertalad. Även fast jag kände mig färdig så trodde jag på det vi hade.

Redan efter första träningsmatchen sade han till Göteborgs-Posten att Gais, med honom i laget, skulle gå upp från ettan till allsvenskan på två år. Och nu står han och klubben där.

– Det var gott att uppfylla det målet. Gais ska tillhöra allsvenskan. Rent sportsligt får jag ranka den här uppflyttningen som det största jag har varit med om. Det var några tusen som stormade planen och det kändes som att ta SM-guld.

Han menar på att det är stor skillnad mot vad han var van vid i Norrby och i Örebro.

– Man har verkligen sett vad Gais betyder för människor och vilken uppslutning det har varit. Redan i division ett kände man att varje match var en hemmamatch. De har fått lida länge, men har inte svikit oss.

I samband med firandet fällde Mergim tårar. Han tänkte mycket på pappa Mahir – hans största förebild och supporter – och delar av familjen fanns på plats. Så fort matchen i Jönköping blåstes av var brorsan Florentin en av de första ute på plan.

– Men jag var typ sist fram och fick inte tröjan, säger han och skrattar.

I division ett blev Mergim Krasniqi utnämnd till seriens bästa målvakt och i superettan nominerades han topp tre.

– Jag är jättenöjd med mina två år. Det är kul att det syns att man har gjort något bra. Jag tror att jag inger en trygghet och har en pondus som gör att de framför mig sköter sig.

Mergim beskriver hur hans utvecklingskurva bara gått uppåt och att han har blivit mognare och lugnare i sitt spel.

– Ole Söderberg är en grym målvaktstränare (före detta proffs i Newcastle och Molde) som har kunnat svara på frågor som jag aldrig tidigare har fått svar på. Han har gett mig en större förståelse och jag har blivit mycket bättre på att äga straffområdet.

Hur ser du på att spela i allsvenskan nästa år?

– Jag ska försöka landa i det som vi har gjort. Klubben behöver lägga en strategi. Och hur kommer min arbetsgivare förhålla sig till träningstiderna? Det vet jag inte än och sen får jag fundera på vad som är bäst för mig och min familj. Jag tror att jag skulle ha det svårt att vara heltidsproffs.

– Även fast jag brinner för fotbollen och Gais så har jag min dotter Celine att tänka på. Jag skulle inte gå under om jag avslutar min karriär i Gais här, då gör jag det med flaggan i topp. Jag fick vara med på resan upp i allsvenskan och det kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.

Men drömmen om att få möta Elfsborg för första gången, och fira en seger på Borås Arena mot dem, talar för en fortsättning.

– Jag håller Elfsborg högt och man vill ju alltid möta de bästa och slå dem.