Det är här Anton Andreasson, 29 år senare i juli, har sin vardag numera. Dels som ettrig och snabb kantspelare i Öis A-lag, dels som säljare på kansliet. Sedan i vintras har han kombinerat rollerna.

– Tajmingen hade kunnat vara bättre, säger han efter att ha slagit sig ner med en kaffekopp med Öisemblem i ett av konferensrummen.

– Hade vi legat i topp hade det kanske varit enklare. Men det är utmanande och jäkligt skoj. Jag ser det här som ett svampår. Jag försöker suga åt mig så mycket jag kan och får känna på hur det funkar att bygga relationer. Sen hoppas jag kunna växa in i det ordentligt. Det är min ambition.

Tankarna på pappa Stefan är oundvikliga. För 25 år sedan tog den hårdskjutande mittfältaren, även han 28 år gammal, steget in på Elfsborgs kansli. I dag är han klubbchef, avbildad som muralmålning på Sjöbo och Sveriges kanske tyngste klubbledare.

Men vi återkommer till honom.

Det var för ett par år sedan som Anton insåg att han ville göra något vid sidan av fotbollen. Det fick vara slut med att jobba till lunch och sen bara ta det lugnt. Han testade att plugga men det var inte vad han hoppades på. När Öis klubbchef Niklas Allbäck föreslog att han skulle börja sälja sponsorpaket passade det perfekt.

– När jag var i Öster jobbade jag som elevassistent på en skola. Jag tyckte det var så otroligt roligt. Det var så givande att ha ett annat syfte i livet. Jag mådde väldigt bra av det.

Det handlade inte bara om att ha något att göra med all tid, utan också om att kunna landa mjukare efter karriären. När identiteten som fotbollsspelare försvinner är det många som famlar efter en ny. Anton Andreasson gör allt för att undvika det.

– Jag har tänkt mycket på det. Jag tror att många fotbollsspelare inte inser hur bra man har det förrän det är över. Jag tror fortfarande att den övergången kommer att bli jobbig för mig, men jag tror det blir lättare om man långsamt kommer in i jobbvärlden. Jag är jättetacksam över att jag har fått den här chansen.

Det är rätt stor skillnad på att jaga sponsorer i Göteborg jämfört med i Borås.

– Ja, i Borås är det i princip bara Elfsborg. Vi har tre andra fotbollslag, ett hockeylag och två handbollslag. I den djungeln ska man visa varför någon ska lägga pengar på Öis. Men det har gjorts ett fantastiskt jobb tidigare, Öis har ett riktigt bra nätverk, säger han.

Som spelare har han kontrakt över nästa säsong också. Efter det här året ska man utvärdera om det blir en fortsättning som säljare. På planen har det gått tungt för laget. Bara en seger så här långt och Anton har haft svårt att ta en plats i startelvan. Ändå har han gjort tre assists.

– Vi har inte fått ut det vi vill. Det är en fantastisk förening att spela för men det innebär också en press. Gillar man inte det ska man inte vara här. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gått fel hittills, men jag är övertygad om att vi kommer spela i allsvenskan en dag. Men hur lång tid det tar är svårt att säga.

Anton Andreasson skruvar lite på sig. Det har varit en brokig resa hit. Han kom fram i Elfsborg men platsade inte, flyttade till Italien och hamnade i Göteborg via Jönköping och Växjö. Ljumskproblem, en allvarlig korsbandsskada. Stundtals har han hållit hög superettanklass, ibland har han varit bänkad.

Men när han nu börjar närma sig 30-strecket, är gift och snart ska flytta in i en nyproducerad bostadsrätt i östra Göteborg, har han funnit sig själv. Den där fasaden som han möjligen har skyddat sig bakom är borta. Det är öppna kort.

Inför säsongen 2014 fick han ett treårskontrakt med Elfsborg, vilket är ovanligt för spelare som flyttas upp till A-laget. Han hade visserligen haft ett lärlingskontrakt året innan, men direkt började diskussionerna. Bland supportrar, folk på stan och motståndare. Det där kontraktet hade han inte förtjänat på sportsliga meriter. Som son till klubbchefen hade han fått en gräddfil in i A-laget, tyckte de.

– Jag fick höra det fler gånger än vad jag kommer ihåg, till och med från en lärare i skolan. Det fanns tillfällen och stunder när det var jobbigt. Men jag har inte kunnat göra så mycket åt det, jag har inte valt mina föräldrar. Men jag vill understryka att det aldrig har varit synd om mig, säger han och tittar ner i golvet:

– Det är enkelt att säga att man inte bryr sig om vad andra tycker, men jag har alltid brytt mig. Det där låg alltid i periferin, även om det inte alltid sades så kunde man känna det.

Hur var allt det där?

– Det var så klart speciellt. Ju äldre jag har blivit desto mer perspektiv har jag fått. Jag har reflekterat mer kring hur den tiden faktiskt var. Jag har läst lite gamla intervjuer och jag tror att jag alltid sa samma sak: att det var jobbigt att vara klubbchefens son när jag var yngre men att det sen blev en morot. Men nu har jag insett att det inte var så. Jag har nog alltid känt att det var en press. Det känns som att jag under den tiden gick in i allt med känslan att jag var tvungen att överbevisa andra.

Han är tydlig med att hans tid i Elfsborg mestadels var positiv. Han var lagkapten i 93-laget, ett av Sveriges bästa på ungdomssidan. Han fick vänner för livet, sådana som Viktor Claesson, Per Frick, Marcus Rohdén och Niklas Hult. Hade Klas Ingesson som tränare. Och det där A-lagskontraktet tog han emot med gott samvete.

– Det är jättekonstigt att hävda att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av ett A-lagskontrakt i en klubb som flyttar upp många egna spelare. Det hade snarare varit märkligt om jag inte hade fått det. Hade man sett majoriteten av våra ungdomsmatcher tror jag inte någon hade sagt det.

När Stefan Andreasson nyligen blev avtäckt som muralmålning på uppväxtstadsdelen Sjöbo var det inte bara positiva reaktioner. De allra flesta, främst de inbitna elfsborgarna, var stolta och glada, men på vissa forum, som BT:s kommentarsfält, fanns de som tyckte det var märkligt. Och när det blåste som mest kring Elfsborg för några år sedan höjdes röster för att det var Andreasson snarare än managern Jimmy Thelin som skulle flytta på sig. Att sträcka sig så långt som att påstå att klubbchefen är en vattendelare i Borås är nog att dra det lite för långt, men visst finns de som stör sig.

Kan det ha hört ihop med att du fick höra saker?

– Jag vet inte, säger Anton. Jag kan inte säga varför folk tycker och skriver som de gör. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tycker att man borde ha med sig att det man skriver kan påverka människor. Men som sagt, jag har full respekt för att folk ska få vädra sina åsikter.

I A-laget blev det aldrig något avtryck. Konkurrensen på mittfältet var stenhård och Anton var, som han själv säger, helt enkelt inte tillräckligt bra för att konkurrera om en startplats i ett allsvenskt topplag. Totalt gjorde han åtta matcher på två och ett halvt år.

Var det skönt att till slut lämna Elfsborg?

– Ja, det får jag nog säga. Eller, skönt är kanske fel ord. Jag hade fantastiska år, fick uppleva så mycket och träna med så många otroliga spelare. Men ur ett själviskt perspektiv, för mig som fotbollsspelare, var det skönt att lämna.

Har det hjälpt dig att du kom bort från Borås?

– Verkligen. Det blev en jättestor skillnad både på och utanför planen. Med facit i hand borde jag ha blivit utlånad från Elfsborg, för när jag kom till Öster och fick spela kontinuerlig seniorfotboll märkte jag direkt att jag tog stora kliv som människa och spelare. På ett år kändes det som att jag växte fem. Hade jag fått spela tidigare hade det kanske sett annorlunda ut. Jag är en helt annan människa i dag.

Och så slapp du höra snacket som var i Borås.

– Precis, det var borta. Även om jag visste att man trodde på mig i Elfsborg så var det här något helt annat. Tränaren gav mig förtroende och jag kunde fokusera fullt ut utan att ha något runt omkring som störde.

Men vägen från Elfsborg till Öster var långt ifrån smärtfri. Sommaren 2016 skrev Anton på för italienska Serie D-laget Pro Patria. Den tio månader långa sejouren i Lombardiet är, enligt honom själv, ”värd att skriva en bok om”.

Han hann spela två matcher innan han drog på sig en segdragen ljumskskada. Hade det varit i Sverige hade han fått sin skadedom på sex månader, fått ersättning från Försäkringskassan, och rehabat för att komma tillbaka. Men i de lägre divisionerna i Italien finns inte det systemet, trots att fotbollen är professionell. Så när klubbpresidenten fick reda på att hans svenske mittfältare var oanvändbar i ett halvår gjorde han allt för att Anton skulle ge upp och bryta kontraktet.

Han och sambon Jennifer bodde i en tvårummare i Busto Arsizio med 80 000 invånare, en halvtimme från Milano. Möblerna från Sverige var precis nedfraktade när klubben ringde.

– Du får flytta i morgon. Vi har en lägenhet på 18 kvadratmeter utanför stan till dig. Vi har inte gått med på att fixa en lägenhet där din flickvän också kan bo, bara en till dig, sa klubbrepresentanten.

Anton ler. Situationen var så surrealistisk och så främmande att han med några års perspektiv bara kan skaka på huvudet åt den. Hans agent hade varnat honom för att klubben skulle försöka frysa ut honom, så han struntade bara i lägenhetshotet.

Vad han inte kunde strunta i var det som pågick på träningsanläggningen. Presidenten hade sagt till fystränaren att något rehabprogram för den där svensken var det inte tal om. Platsen i omklädningsrummet försvann illa kvickt.

– När jag kom dit var inte platsen kvar. Jag fick gå ut och byta om i ett skjul några hundra meter bort. Ingen pratade med mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Om de ändrade träningstid fick jag ingen information om det. Jag fick chansa och sköta rehaben på egen hand.

Var det inte aktuellt att bara dra hem?

– Nej, då hade jag inte haft rätt till någon ersättning. Och så visste jag inte om de ville testa mig. De kunde ringa och säga att jag skulle komma dit, och så var jag inte där. Jag var tvungen att stanna kvar.

En gång blev han anklagad för att ha läckt om ett bråk mellan två lagkamrater i omklädningsrummet. Problemet var att han varken var där eller kunde italienska. En annan gång skulle han ha pratat illa om presidentens dotter till medierna.

Klubbens totala utfrysning blev inte bara en psykisk prövning för Anton. Det kändes även i plånboken. Plötsligt kunde det hittas på elfakturor på flera tusen kronor. Lönen kom nästan aldrig. Samtidigt ville vänner och familj hemifrån komma och hälsa på. En helg i Milanotrakten har lockat en och annan svensk genom åren.

Då tvingades Anton hålla uppe den där fasaden igen.

– Det var kul för vänner att hälsa på, men då fick man gå ut och äta trots att man inte hade råd. Jag ville försöka vara stark utåt men det var skittufft.

Som tur var hade han Jennifer med sig.

– Jag har henne att tacka för mycket. Man tar med sig mycket därifrån och utvecklas. Klarar jag detta så klarar jag det mesta, tänkte jag. Jag blev nog lite mer hårdhudad efter det. Hade jag varit äldre och mer mogen hade jag kanske hanterat det annorlunda och satt hårt mot hårt. Men jag var ung, själv och rädd. Jag backade och sa bara okej.

När det till slut var dags att lämna Italien gick han till tatueraren och skrev avskedshälsningen arrivederci på högerarmen.

– Jag var alldeles för snäll innan jag åkte dit. Nu är jag nog bara lite för snäll. Jag vet inte vad det beror på, jag har svårt att bli arg. Ibland blir jag arg för att jag tvingar fram det. Jag försöker alltid vara alla till lags, på gott och ont.

Några år senare sitter han i de luftiga Öislokalerna vid Delsjömotet. Han och Jennifer flyttar in i den nya lägenheten om några veckor. Fotbollen vill han spela länge till, men även efter karriären hoppas han kunna vara kvar inom sporten. När han säger att han vill jobba med ”fotboll och människor” är det lätt att tänka på äpplen som inte faller allt för långt från träden.

Är ni göteborgare nu eller kommer ni flytta till Borås?

– Hade du frågat mig för några år sedan så hade jag definitivt svarat ja. Jag kommer alltid känna mig som boråsare, sen om vi bor där eller i Göteborg, Partille, Sjömarken eller Bollebygd, det har inte så stor betydelse.

Ser du en framtid inom Elfsborg?

– Jag kommer alltid vara elfsborgare och vill jobba inom fotbollen. Men jag är ödmjuk inför att det tar tid och är svårt, men jag vet att det är det jag vill göra. Exakt vad det blir får framtiden utvisa. Men varför inte? Det hade väl varit fantastiskt.

Är du till och med nästa klubbchef?

Anton skrattar högt.

– Efter att ha sett hur många middagar som blivit avbrutna av agentsamtal och annat, så nej. Inte än på ett tag.