Succén kom av sig för Ondrejka: ”Jag var riktigt förbannad”

Ondrejka, i svartgrå jeans och svart tröja, tar en tugga på sin croissant med chokladmönster ovanpå. Sköljer ner med ett par klunkar cola innan han erkänner sig ganska nyvaken. En ledig dag under säsong.

– Jag skulle käkat frukost med Simon Strand, men det får bli lunch sedan. Vi hinner nog snacka lite i dag också, säger han och flinar.

Ondrejka och Strand, ett radarpar lite utanför boxen, som ofta hänger på fritiden.

– Vi gör väl i stort sett allt tillsammans. Det står 29 år i hans pass, men jag är tveksam alltså. Han känns inte en dag äldre än vad jag är. Men han är en riktig bra kompis, och sådana behöver du alltid i ett lag.

Bor ni ihop på bortamatcherna?

– Nej, det tror jag inte Jimmy hade velat. Då bor jag med Johan (Larsson). Han är mer som en extrapappa, eller storebror. Han brukar väcka mig på morgonen och säga till när det är dags att borsta tänderna. Jag skojar inte, han gör det, även om han vet att jag har koll.

Jacob Ondrejka är nu inne på sin tredje säsong i Elfsborg. Talangen från Landskrona som hoppade av skolan efter bara ett halvår på gymnasiet för att viga sitt liv åt fotbollen – och som avslutade säsongen i fjol så attraktivt att ingen blev förvånad när han i våras lekte fotboll i svenska cupen och fick debutera i U21-landslaget.

Elfsborgs offensiv hade nummer 7 på ryggen.

– Jag kände mig nästintill oslagbar när vi gick in i säsongen, det här blir mitt år, liksom. Men det är fotboll det handlar om och det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag har ju inte gjort det jag velat i allsvenskan i år, men om jag gör tio mål de åtta sista matcherna så kanske det låter annorlunda, eller vad tror du?

Det tror jag, men känner du dig fortsatt oslagbar?

– Det är klart att saker känns annorlunda när det inte går så bra som man vill. Självförtroendet får sig en smäll. Men man ska inte glömma att det är små marginaler. Jag kunde fått tre straffar i premiären mot Mjällby (0–2), två var solklara, en för hands och en där jag blev fälld. Mot Malmö (1–1) i omgång två sköt jag stolpe ut. Stolpe in i stället och jag kunde haft tre mål på två matcher och laget hade fått en smakstart. Jag vill inte skylla på något, absolut inte, jag säger bara att det kan svänga fort.

Efter att ha varit helt given i laget under försäsongen fick Ondrejka chansen från start i allsvenskans fyra första omgångar. Mot Sundsvall, i den femte, blev han bänkad och därefter har tränare Jimmy Thelin i allt högre grad valt att avstå lagets en-mot-en-specialist till förmån för sina rollspelare Rasmus Alm och Jeppe Okkels.

– Gör du det inte tillräckligt bra får du inte spela, så är det. Jag vill spela varje match, det tror jag alla vill. Jag var riktigt förbannad inför den där Sundsvallsmatchen, det kändes som om det var mitt fel att vi inte inledde allsvenskan tillräckligt bra. Men sedan kom Jimmy och berättade varför, och det är väl egentligen det viktigaste av allt. Att unga spelare får en förklaring till vad som händer.

Vad sa Jimmy?

– Att jag skulle sitta på bänken för att få tillbaka mitt lugn och slippa all press. Att det inte kändes rätt att en 19-åring skulle bära offensiven i det läget, att jag skulle sänka axlarna lite och komma tillbaka starkare. Press tror jag i och för sig att man måste lära sig att hantera, även om jag spelar fotboll för att det är det bästa jag vet.

Men var det verkligen värt att försaka skolan för fotbollen?

– Hundra procent. Jag har hört många historier där folk ångrar sig för att de inte vågade satsa fullt ut på sin grej. Skiter det sig finns det alltid vuxenutbildningar, eller så får jag hitta på något annat.

Jacob Ondrejka gick i samma gymnasieklass som bollbegåvningen Armin Gigovic (tidigare Helsingborg och ryska Rostov, nu i danska Odense) och mittbackslöftet Lucas Larsen, ny mittback i Ängelholm. En trio som körde sitt race och inte direkt gick för posten som elevrådsordförande.

– Vi tre satt alltid i ett eget rum för att inte störa, eller för att fokusera på vårt. Jag kunde typ aldrig sitta still. Jag har någon form av adhd och skolan är inte min plats. Det var bara jobbigt och jag fick väl heller inte den hjälp jag behövde. Till slut skiter man i det. Jag försökte på gymnasiet i Landskrona istället för Helsingborg, men skolkade för mycket och gick till skolan för att käka lunch i princip.

– När jag sedan fick kontrakt med Landskrona Bois (våren 2019) fick det vara nog, jag hoppade av och sa till mig själv att jag skulle ge fotbollen allt jag hade, all in. Pappa har alltid sagt att man måste tro på sig själv, gör man sedan rätt för sig och gör det tillräckligt bra så skipas rättvisa till slut.

Men han kunde väl inte vara för att du hoppade av skolan?

– Inte för, men han var ingen guldgosse i skolan själv, så jag tror att han förstod. Värre var det med mamma. Men samtidigt vet de vad mina drömmar är, och det har alltid handlat om fotboll i vår familj.

Pappa Kim Nilsson blev erbjuden allsvenskt kontrakt med Bois vid avancemanget 2001, men slutade strax senare efter återkommande skadeproblematik. Mamma Ann Ondrejka spelade på lite lägre nivå, medan syskonen William och Ida Ondrejka har framtiden för sig. 17-årige mittbackslöftet William fick nyligen kontrakt med Landskrona Bois medan Ida, 14, till vardags i Fortuna FF, i somras blev inbjuden till Malmös sommarcamp.

– Jag har spelat fotboll sedan den dagen jag kunnat gå i princip och jag tror inte folk förstår hur mycket träning som ligger bakom och vad familjen fått offra. Vi har väl aldrig åkt på semester när man ska åka på semester utan anpassat livet efter fotbollen. Kalas och fester har jag ofta stått över, inte för att jag behöver slappna av med sprit, jag dricker typ aldrig, men det är så det har varit bara.

Innebär det extra krav på att lyckas som fotbollsspelare?

– Nej, inte alls. Jag spelar fortfarande fotboll för att det är det bästa jag vet, som jag sa innan. Men jag vet också om att jag är en bra fotbollsspelare som vill nå längre än där jag är i dag. Jag trivs i Elfsborg, jag vill verkligen säga det, många är grymt bra personer i den klubben, men jag vill ändå sätta ribban högre. Kan man sedan försörja sig på fotbollen resten av livet, så varför inte.

Sommarens transferfönster innebar ständiga rykten kring Elfsborgs kreative ytter. Turkiska storklubben Besiktas visade sitt intresse, italienska Parma (nu i serie B) hörde av sig till Elfsborg och holländska AZ följde upp den kontakt man skapade redan i vintras. Men när ”deadline day” var kommen hade de förhandlingar som var uppe på bordet strandat.

– Jag vill inte snacka om olika klubbar, men det var ganska nära flytt, det var det. Men det är många som ska vara nöjda och så var det väl inte den här gången. Men samtidigt, det har gått ganska fort allting och jag har ingen stress.

Fem år äldre lagkamraten Leo Väisänen berättade nyligen i BT om hur spekulationer och transferrykten fick honom att tappa ett visst fokus, att tankarna svävade in i framtiden, vilket påverkade prestationen på planen under en period. Jacob Ondrejka säger sig vilja stanna i nuet, men att det kan vara svårt i en värld där hjulen snurrar fortare, åsikterna är fler och pengarna större.

– Jag ljuger om jag säger att jag inte bryr mig. Det tror jag alla i den situationen gör. Jag tycker mest det är drygt med alla frågor, som ändå inte går att svara på. Eller folk som förstår sig på. ”Titta på hur det gick för honom”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört ”kolla på Jesper Karlsson, det tog fem år innan han slog igenom”. Vad hjälper det mig?

På vilket sätt påverkas du?

– Det är klart att jag påverkas, jag har precis fyllt 20. Men jag försöker lyssna på de jag tycker är värda att lyssna på. Jag kör mitt race. Och jag gillar ”Jeppe” som fan, missförstå mig inte nu. Jag har lärt mig så mycket av honom och vi snackar fortfarande då och då, det är en riktigt bra kille. Men jag är inte Jesper, vi är olika, både som person och spelare och…, det har blivit för mycket bara.

Jesper Karlsson, från Falkenberg, som slog igenom i hemmaklubben, värvades till Elfsborg och hade en lång startsträcka innan han maxade på Borås Arena hösten 2019 och våren 2020. Vars framgångar fortsatt i just AZ Alkmaar och som under sommaren ryktades vara på väg till Premier League-klubben Bournemouth eller spanska Celta Vigo för en prislapp i 150-miljonersklassen. Och just Ondrejka har nämnts som en potentiell ersättare i AZ.

– Jo, jag har hört det, säger han.

Passar du i Holland?

– Jag passar överallt där det spelas offensiv fotboll. Jag känner att jag har en rätt unik spelstil som kanske passar ännu bättre utomlands. Det är ju ingen hemlighet att jag är en extremt offensiv spelare och skulle vara gynnad av en liga där man är lite mer, vad säger man, flexibla i försvarsspelet. Svensk fotboll är ju rätt mycket defensivt tänk, bra eller dåligt? Det är ju inte så att det blixtrar kring svenska klubblag när de kommer ut i Europa. För mig får det gärna handla lite mer om attack framåt.

Hur skulle du beskriva din spelstil själv?

– Bra en mot en, ganska snabb, bra tillslag. En överstegsfint, eller skottfint, och så vika in och skjuta. Jag försöker leverera och underhålla. Publiken måste få sitt. Det kanske är därför många kommer fram och frågar varför jag inte spelar.

Ondrejka har startat elva av 22 matcher hittills i allsvenskan. Mot Sundsvall senast fick han 21 minuter i en match som var under kontroll i ett 2–0-överläge. Det blev ett par dragningar.

– Jag känner mig i superform igen. Det var tufft fram till sommaruppehållet, men efter det har det blivit bättre. Jag är starkare i kroppen och orkar mer i dag än tidigare. Och kanske inte överanalyserar allt längre heller. Platsar du inte får du jobba hårdare. Min tid kommer även om det varit jobbigt stundtals.

Så du har kommit tillbaka starkare, alltså?

– Jag tror det. Jag har spelat mer i allsvenskan i år än förra året även om jag inte spelat så mycket som jag vill. Jag tänker att jag kan utvecklas som spelare och människa ändå, och jag hoppas och vill såklart att folk ska fortsätta att tro på mig. Jag gör det i alla fall. Men tre plus fyra (mål/assist) är väl inte piss ändå? Äsch skit samma, slutar jag inte i Dortmund får jag väl åka till Saudiarabien. Det löser sig, det blir säkert rättvist till slut.