Stormen Hans har bedarrat och måsarna har tagit över ett regntungt Bodavallen, där barndomskompisarna Arlinda Recaj och Tanja Kovacevic rör sig hemtamt. Men så har de också tillbringat många timmar på planerna vid Sjumilagatan under uppväxten. Alltid tillsammans.

De slår sig ner vid ett långt bord inne i klubbstugan där väggarna är fulla av vimplar. Tätt ihop. Ofta med blicken på varandra när de svarar som för att stämma av att det blir rätt.

Borås AIK firar 70-årsjubileum och kan glädjas åt framgångar på futsalsidan – inte minst damernas historiska guld i våras. Men det är svårt med återväxten på Hässleholmen, där klubben har sin bas. Tanja och Arlinda är de enda ligaspelarna från stadsdelen och det finns inte längre några flicklag i fotbollen.

– Men det gjorde det inte när vi var små heller. Det var bara ett damlag och när vi kom dit första gången fick vi höra att vi var för små. Men sen fixade de flicklag, minns Tanja.

Arlinda betonar att Emil Jylhänlahti var en stor del i det. Han jobbade under flera år med att få ungdomar på Hässleholmen (och Norrby) att idrotta och Baik gjorde även en riktad satsning mot tjejer.

– Han var ute i skolorna och trixade och delade ut lappar och det var efter det vi gjorde vår första uteträning, säger Arlinda.

Emil Jylhänlahti, som numera jobbar som idrottskonsulent på RF Sisu, var under sex år de båda tjejernas tränare. Han berättar att luften gick ur satsningen när pandemin slog till, men minns när den peakade och Baik hade 50-70 flickor som tränade och spelade fotboll.

– Jag brukar lyfta fram Arlinda och Tanja som exempel på att alla kan. De började ganska sent och var väl tio-elva år. Första matchen förlorade vi tvåsiffrigt men de kämpade på och blev bättre. Det var en härlig grupp, säger han.

Efter högstadiet lämnade den ena tjejen efter den andra laget tills det inte fanns någon kärna kvar.

– Fotbollen hade varit en mötesplats. Alla kom hit efter skolan. Emil kunde fixa träning efter skolan, på kvällen och extraträningarna med killarna. Det var ett sätt att umgås, men när man kom till gymnasiet gick alla olika vägar, säger Tanja, som precis som Arlinda då valde att satsa fullt ut på futsalen.

De gillar att det går snabbt och att man får röra bollen mycket och vara mer delaktig än i fotbollen. De menar också att futsalen kräver mer, man måste vara bra på flera olika saker – taktik, teknik, fysik.

Vad för ni själva med in i laget?

Frågan följs av tystnad. Ingen av dem vill lyfta fram sig själv så de gör som de brukar och hjälper varandra.

– Du pratar ganska mycket och styr, säger Arlinda.

– Och du har det tekniska, kan dribbla och ta med bollen framåt, säger Tanja.

Vännerna har spelat fyra säsonger i RFL och varit med från Baiks debut som ligalag till den första titeln i Boråshallen inför 947 åskådare. Finalmatchen mot Gais slutade 2–0 och Tanja minns att det var mycket nerver.

– Det var ju fullsatt och ganska nervöst med så mycket publik men en kul upplevelse också. Publiken bidrar med mycket energi.

För Arlinda var det en match hon fick uppleva från sidan av planen.

– Det är klart man hade velat vara en del av det men det värmde att se alla andra kämpa, säger hon.

Hur känsligt är det när laget toppas och man inte får vara med?

– För min del var det inte känsligt. Jag kanske inte spelade men vinsten var fortfarande allas. Guldet beror på processen och vi hade kämpat oss dit tillsammans. Det var inte bara den matchen som var avgörande och jag spelade många andra.

Parallellt med idrotten (tre träningar och match på helgen) har både Arlinda och Tanja skött skolan och jobbat extra flera dagar i veckan. Men de ser närmast förvånade ut över frågan hur de fått det att gå ihop.

– Jag tycker det är roligt att jobba och träningen är en del av min natur, en del av mitt liv. Allt som har med mål att göra tycker jag om, säger Arlinda, som funderar på att bli polis men är tveksam till arbetstiderna.

– Träningen ligger ofta sist på dagen och det blir något slags motivation. Efter att jag har jobbat klart ska jag träna och träffa alla. Sen behöver man pengar också för kunna leva, säger Tanja, som bland annat har investerat i en egen bil och har bestämt sig för att plugga till civilekonom.

För även om det ibland är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar är de olika också.

– Jag är mer teoretisk och hon mer praktisk och vi bråkar faktiskt ibland, säger Tanja men konstaterar att bråken inte brukar vara längre än till nästa telefonsamtal eller träning.

Just den vecka när intervjun görs har försäsongen dragit igång med öppna träningar och förväntningarna inför säsongen, som börjar 21 oktober hemma mot Rosengård, är stora.

– Man vill ju behålla guldet – det är något vi ska jobba för, säger Tanja, innan vi skiljs åt och vännerna åker hem. De är båda lediga från jobbet och det är givet vad de ska göra. Umgås.