– Pappa stannade och pratade med henne och när hon frågade vad han gjorde svarade han att han var ute och åkte med hela världen.

Strax innanför entrén till den före detta kyrkan i Svaneholm ligger Husacs arbetsplats. Kontoret har plats för två skrivbord och väggarna är täckta med bokhyllor fulla med serier och böcker. Det är här han illustrerar och ger ut serier på eget förlag.

– Jag känner mig inte bekväm med att kallas rom, jag vet inte vad det är. Det är politiskt korrekt. Själv kallar jag mig zigenare, om någon kallar mig rom tar jag mer illa vid mig för jag inte vet vad det är. Kalla mig zigenare, för det är vad jag är.

Det brummar lätt från pumpen till det stora akvariet där sköldpaddan Bowser bor. Från de intilliggande rummen hörs fåglar kvittra och bakom den stängda dörren gör huskyn Nookie sig påmind.

– Jag har aldrig sett ordet zigenare som ett skällsord. När jag var liten och växte upp var det ingen som sa någonting annat. När jag pratar med de äldre och frågar dom vad rom är, säger de att de inte heller vet vad det är. Vem har sagt att det är fult? Det är någon annan som hittat på det. Man kan kalla oss vad som helst, men visst borde vi själva få bestämma vad vi ska kalla oss. Är inte det höjden av rasism?

Idag tänker Husac inte särskilt mycket på sitt arv även om det har präglat honom.

– För mig är det normalt. Jag har tagit med mig det bästa från båda kulturerna. Men jag kan vara ärlig med att jag dolde det förr, jag visste att det skulle ligga mig i fatet. Det gör jag inte längre.

Föräldrarna hade träffats en gång långt före bilturen i Kinna, när hans mamma var sju och hans pappa tolv år.

– Då hade pappas familj slagit läger precis utanför där morsan bodde. Alla i området var livrädda och trodde att nu kom dom för att stjäla allt vad dom hade.

Som par upplevde föräldrarna tuffa perioder.

– Det är ju länge sen nu, men det fanns inte så många icke-svenskar på den tiden här då. Det var väl finländare, ungrare och de svenska zigenarna. Det var tufft naturligtvis, med mycket fördomar.

Den unga familjen flyttade till Seglora när Raymond var tre år.

– Det var aldrig några problem när jag gick i skolan, ändå visste jag att det var vi och dom. Jag fick med mig det hemifrån. Pappa sa alltid att på grund av vad jag var så var jag tvungen att alltid vara dubbelt så bra som alla andra. Han menade väl, men det kanske inte var det bästa att säga till en tolvåring.

Även om han aldrig upplevde rasism i skolan mötte han den utanför. Som att vara en attraktion.

– Morsans släkt i Skene fick höra på omvägar att någon kunde säga: ”Vi åker och kollar vad zigenarna gör”. Så åkte man lämmeltåg för att se vad vi gjorde i Seglora. De åkte långsamt fram och tillbaka förbi vårt hus. Vi var zigenarna i Seglora, vi var de konstiga som inte gjorde som alla andra uppenbarligen.

Det som kanske stack ut var den sammansvetsade gemenskapen mellan generationer. Raymond och hans bror bodde med sin mamma och pappa i ena huset, i andra alldeles intill bodde farmor och farfar och pappans syskon.

– Men vadå? Vi var ju inga apor i bur.

Han berättar om hur pappan var bilförsäljare under vinterhalvåret och om att kunderna som var där för att titta på bilar passade på att ringa på gratistelefonen. Till slut bad pappan Televerket att sätta in en mynttelefon.

– Då gick ryktet att vi inte kunde betala våra räkningar, för det vet ju alla att zigenare inte kan betala för sig. Såna fördomar fick vi leva med och jag fick höra att jag måste vara dubbelt så bra, annars skulle jag få skit. Jag förstår vad han fick det där ifrån. Vi fick inte göra fel, så fort det var något som hänt så pekades det på oss.

Han fortsätter:

– Vi tittade på Dallas som alla andra, vi åt samma mat och var inte religiösa. Farsan gick upp tidigt för att jobba och kom hem sent, morsan gjorde detsamma och vi barn gick i skolan. Vi levde som vem som helst, men vi var något annat.

Himlen har några lätta moln. Det är långt in på småtimmarna eller snarare tidig morgon, men den ljusa sommarnatten ger energi åt sällskapet som slagit läger på en övergiven fotbollsplan i Nordnorge. De sjunger, spelar och har roligt tillsammans.

– Den här tiden betyder mycket för mig. Det var många såna kvällar om somrarna.

Husac var förra våren med i SVT-programmet Möte med... (romani chib) där han blev ombedd att visa upp ett foto från den här tiden. Han plockade fram en bild från lägerelden som han tog utanför Trondheim som ung, en sen sommarnatt.

– Alla tror att mytbilden att man sitter vid en lägereld och spelar gitarr inte är sann. Men, jag har varit med om det, därför ville jag visa den.

På den finns hans farfar, två kusiner och två farbröder.

– Bilden är klassisk zigensk, eller romsk om man så vill. Den ligger mig varmt om hjärtat.

Han har många minnen från familjens resor, alla är inte lika trevliga.

– Vi kom till campingar med våra husvagnar där de sa att vi inte fick komma in för att det var fullt. Samtidigt som andra fick åka rätt in. Jag har upplevt både fördomar och baksidan. Ibland fick vi fråga någon bonde som hade mark och hade vi tur fick vi vara kvar, ibland fick vi bo i skogen.

På somrarna drog familjen iväg med sin husvagn. Pappan spelade nämligen trummor, saxofon och trumpet i Jack Lewis orkester, ett band som var stora på 50- och 60-talen och spelade jazz och dansmusik. Bandet bestod förutom pappan av två av hans hans bröder, två systrar och farfar.

– Det var en familjegrej. Så hade de gjort länge och pappa ville inte sluta med det. Han kunde inte bara sitta hemma en sommar.

När skolan slutade visste han att det var dags.

– Farfar, farsan och hans bröder kollade över husvagnarna på kvällen för att se så allt funkade medan vi barn stod i kö för att veva upp stagen. Sen satte vi oss i bilarna och åkte, till nya platser där de musicerade och spelade och hade dans.

Han ser tillbaka på den här tiden med värme, turerna gick ofta just till Norge.

– Det var kul att känna atmosfären när vi reste tillsammans. Vi var fem, sex husvagnar och vi kusiner blev väldigt sammansvetsade. Sen kunde det dyka upp andra vagnar med folk som visste var vi var. Vi bodde på de campingar vi fick, annars fick vi bo ute i skogen. Vi bodde på samma ställe några dagar, någon åkte i förväg och affischerade innan vi alla åkte vidare. Så höll det på i nästan tre månader, man blev ganska trött på det.

Även i hemmet var det mycket musik. Pappan hade trumsetet uppställt i källaren.

– Det kom alltid någon som ville spela med pappa hemma till sent på nätterna, men det gick ju inte eftersom vi skulle upp tidigt till skolan.

Sen hans pappa gått bort har inte sammanhållningen varit densamma, och språket, romani, talar han inte längre.

– Det är inte som förr längre, då umgicks man tätt jämt. Generationen under mig lever än mer svenskt än tidigare.

Han önskar ändå att hans tre barn får med sig de fina sakerna från kulturen.

– Gemenskapen, men den är nog inte specifik för den zigenska, den är nog allmän för minoritetsgrupper. Sånt som gör att man håller ihop mer. Men jag värnar om sammanhållningen och att man är rädd om de sina. Att man gör rätt för sig och inte ligger någon till lags, man ska klara sig själv. Och de fina traditionerna som att lägga ut mat till de som inte finns med oss längre.

Han har egentligen inte engagerat sig i romska minoritetsfrågor, men var ett tag engagerad i Romani Teams i Stockholm som syftade till att få romska ungdomar att träna exempelvis boxning.

– Men det las ner och för mig var det bra att det inte blev någon fortsättning. Jag har mycket nog med boxningsklubbar, turneringar, uppdrag från boxningsförbundet och ett jobb på det. Någonstans räcker det.

Husac är känd både i och utanför boxningskretsar som mannen som tillsammans med sin fru, Mona Husac, arrangerar The Golden Girl Championship – en av världens största turneringar för kvinnliga boxare. Första året var 2009 och allt var i liten skala. I maj förra året drog den 347 deltagare från 30 länder.

Dessutom anordnar duon sen 2012 King of the Ring i Borås. Då deltog 140 boxare från fem nationer. Idag har tävlingen vuxit enormt. I november vägde 528 boxare från 20 nationer in till turneringen i Boråshallen för att göra upp om bältet och titeln.

– Det är många som tror att det är mitt jobb, men boxningen är mer av en hobby.

En betydande sådan. Husac är aktiv som tränare i klubbarna Skene AK Boxning och BK Rebell. Han åkte till Stockholm och sålde sin Porsche 924, och startade den senare av klubbarna för pengarna. Men han har också ett förflutet i ringen.

En ung Husac inspirerades tidigt av Muhammad Ali, grundslagen hade han redan lärt sig av sin pappa. När den före detta brittiska proffsboxaren Conrad Oscar, som varit rankad trea i världen och mött de stora namnen, flyttade till Borås sökte Husac honom – genom att sätta in en annons i BT. De fick kontakt och bestämde träff.

– Jag fick visa upp mig i ringen och han sa att det fanns någonting men också mycket som behövdes rättas till. Det var bara att hålla käft och göra som han sa. Jag förstod att det var något helt annat än vad jag var van vid. Jag fick praktiskt taget lära om.

Men det gav resultat. Enligt Husac fick han proffsanbud från två stora namn. Frank Maloney (numera Kellie Maloney), som var promotor för Lennox Lewis och Angelo Dundee som tränade Muhammad Ali och Sugar Ray Leonard.

– Men så gick pappa och dog och jag tappade suget direkt så det blev ingenting. Idag är det en rolig historia och vem vet kanske hade jag suttit som ett lallande vrak idag om jag åkt över.

Han träffade aldrig Angelo Dundee, men väckte promotorns intresse efter att ha skickat ett vhs-band till honom.

– Han såg mig och tyckte att jag var hyfsat bra, det räcker för mig.

Husac fortsätter:

– Boxningen har gett mig otroligt mycket och jag fick snudda vid mannen som tränade Muhammad Ali. Jag har lärt massor av kids att boxas och jag har två stora turneringar som är världsberömda och stött på väldigt mycket högoktanigt folk inom boxningen. Det är ändå ganska okej för en liten zigenarkille från Seglora.

Idag ser han fördelarna med boxning som träningsform, men avråder sin 15-årige son från att ge sig in i den för att tävla.

– Som träning är den allround och den håller folk borta från att göra bus.

Han blir rent ut sagt förtvivlad när han pratar om svensk boxning.

– Idag slåss de i ringen, de boxas inte längre. De bara vevar som väderkvarnar, det finns ingen tanke bakom. Det saknas taktisk och teknisk kunskap i ringen. De bara delar ut slag, inte ens snygga, det är slagsmål inspirerade av MMA. Kvaliteten är värdelös och vi tar oss ingenstans.

I de stora boxningsnationerna är tekniken fortfarande vacker menar han.

– Ledarna i dag i svensk boxning har inte kunskapen. Det bara dalar, för att inte tala om damboxningen.

Svenska boxningsförbundet har frågat om han vill vara med och vända trenden.

– Kulturen ute i klubbarna måste bli mer vänlig för tjejer. De måste trivas för att vilja vara där. De ska inte behöva gå in på en klubb och bli uttittade och där männen beter sig som apor. Då är det inte så konstigt att de inte kommer tillbaka.

Han vill höja tjejernas status, och det måste börja hos tränaren. Och att de blir bemötta på samma sätt som killar.

– I min klubb är det tjejerna som är stjärnor. Killarna säger att de vill boxas som dom, då brukar jag säga att då får dom träna. Tillåter tränaren fel beteende då kommer vi inte ha några tjejer kvar. Det är ingen skillnad att träna tjejer, det gör lika ont på dom som på en kille. En del tränare säger att dom inte vågar gå in i ringen, men jag säger att det finns lika många killar som inte gör det.

Från det lilla rummet i Svaneholm tecknar boxningsprofilen den norsksvenska författaren Margit Sandemos boksvit om 47 böcker och ger ut dem i serieform. Han illustrerar och hans fru färglägger. Han växte upp under en tid då serier som Stålmannen, Läderlappen och Tarzan var stora, och han var helt såld.

– Det är fantastiskt kul, det är som att leva drömmen. Jag jobbar med Isfolket som jag drömde om för 35 år sen.

Husacs mormor köpte Sagan om Isfolket-böckerna allt eftersom de släpptes. Sen tog hans mamma över dem, och till slut hamnade de hos honom. Då var han övertygad.

– Jag visste att den skulle vara jättebra som serie.

Så bra att han skickade in teckningar till det norska förlaget, men utan att få respons. Tio år senare gjorde han ett nytt försök, men hörde ingenting den här gången heller. Senare läste hans mamma en intervju där Sandemo berättade att släktsagan skulle bli tecknad serie.

– Då trodde jag att de hade stulit min idé och ringde upp förlaget, jag var ju urförbannad. Men all ilska rann av mig när de sa att det var jag som skulle göra det.

Han skrattar åt minnet. Fyra digitala album gjordes för den norska marknaden, men de lyfte aldrig riktigt.

– Jag visste ju att böckerna hade en äldre läsekrets, de vill inte läsa digitalt. De vill ha en bok i handen.

Paret Husac fick istället kontrakt på hela serien på svenska. Nu har de gett ut bok elva. En bok tar upp till åtta månader att göra. Numera tecknar han digitalt, bara för två år sen satt han med papper och tecknade med blyerts innan han gick in med tusch för att sen scanna sidorna. 250 sidor bok blir till 60 sidor seriebok.

En av karaktärerna i bokserien heter Sol Angelica. Husac tecknade henne som en romsk kvinna och hade Gina Lollobrigida, som spelade Esmeralda i trettiotalsfilmatiseringen av Ringaren i Notre Dame, som inspiration.

– Jag fick höra från att jag var liten av min pappa, att så där skulle en zigensk kvinna se ut.

När Sandemo fortfarande levde använde Husac henne som bollplank och involverade henne i skapandet, det var viktigt att hon var nöjd.

– Vi måste öka takten. Fram till bok 20, som är den bästa som är skriven i alla kategorier, vill jag göra dom själv – därefter så får jag nog ta in en annan tecknare.