2 - 2

Strax efter kl 21 igår kom jag ut från Högskolans lokaler till en ganska så kylslagen kväll. Utanför, på den annars så folktomma gatan, promenerade en hel del människor i varierande åldrar. Deras humör verkade ganska så glatt. För ett kort ögonblick tänkte jag fråga någon om resultatet från matchen Elfsborg - MFF, eftersom jag antog att de var på väg från den icke alltför avlägsna Arenan. Men jag avstod, för det kunde ju ha blivit på det viset att Malmöiterna hade vunnit och min fråga med skånsk brytning hade då lätt kunnat missuppfattas. I vissa känsliga lägen är det lätt till att en man som talar skånska kan uppfattas som en fientlig inkräktare och jag ville inte att kvällen skulle avslutas på det viset.

Väl hemma förstod jag att matchen hade slutat med oavgjort resultat. Malmölaget började med två mål och Boråsgänget avslutade på samma sätt. En del reportar påstod att det var en jättebra match och det gjorde mig extra glad i synnerhet för publikens skull.

Och med handen på hjärtat - vad tycker jag då själv. Tidigare har jag ju uttalat som min mening att ett oavgjort resultat är många gånger en salomonisk lösning då Elfsborg möter just skånska lag. Och jag tror att jag vidhåller den uppfattningen. Kanske en del andra ser resultatet som en förlust för två lag, men inte jag. Därtill har jag inte hört från några officiella kommentatorer att resultatet skulle vara märkbart orättvist.

Jag är med andra nöjd och därtill oerhört glad för att det i Elitseriens topp än så länge återfinns två skånska och därtill klassiska fotbollslag. Elfsborg kommer säkerligen också att bli ett topplag. Min enda oro för tillfället är Trelleborg.