Jag - en dräpare

Om jag säger det i och för sig vanliga namnet Christer Pettersson så tror jag ändå att många av oss associerar den namnkombinationen med Palme-mordet. Christer blev ju anklagad för mordet och även fälld i tingsrätten. Sedan gick han dock fri i hovrätten och än idag - sorgligt nog - vet ingen med bestämdhet (alltså ingen dömd för dådet) vem som berövade livet på dåvarande statsministern.

Under själva rättsprocessen lär Christer ha fällt det numera nästan klassiska uttrycket att han var ingen mördare, men väl en dräpare. Det senare ordet torde vara ytterst ovanligt, något som bidrar till att det också förknippas med just Christer, som kanske i ett helt annat sammanhang hade dömts för just dråp och inte mord.

Skillnaden mellan de båda gärningarna ligger inte i själva uppsåtsfrågan, dvs att man vill och lyckas döda en annan människa, men att det vid dråp jämfört med mord likväl kan finnas vissa förmildrande omständigheter som gör att påföljden för gärningen mildras något.

Igår upptäckte jag - till min förfäran - att min bonsai (en liten krukväxt som tuktats på japanskt vis) slokade på ett ytterst olycksbådande sätt. Omedelbart - jag nästan sprang till diskbänken - satte jag in akuta åtgärder (vatten, vatten och åter vatten) för att om möjligt rädda livet på min vän. Redan då hyste jag föga hopp. Jag plockade av små förtorkade blad och nästan klappade den lilla växten.

Efter att ha gjort vad jag kunnat ställde jag tillbaks den på sin vanliga plats. Då Erika kom hem på sen eftermiddag la hon också märke till bonsaien och mitt eget bedrövliga tillstånd. Hon tröstade mig med att den nog skulle återhämta sig.

I morse kunde jag så konstatera att natten hade inte gett växten livet åter. Den är och förblir sorgligt död. Själv känner jag mig nästan som en dräpare. Tänk att endast lite vatten i rättan tid hade räddat den. Men å andra sidan hade jag ju inget uppsåt alls att orsaka detta dödsfall. Men, åtminstone i mina egna tankar, ligger jag väldigt nära att anklaga mig själv för vållande till annans död. För visst är det försumligt att glömma vattningen av en tidigare kär, gammal vän.

Alfred har föreslagit en tyst minut. Själv tycker jag att det inte räcker på långa vägar. Landssorg i en vecka borde vara mer adekvat.