La Familia

Inte för att jag exakt vet om "familjen" på italienska kan översättas med bloggrubriken, men visst låter det ganska så bra, åtminstone i egna öron. För min del, då jag hör uttrycket, leds tankarna till min förmodligen fördomsfulla uppfattning om Maffian och om hur man där skulle ha kunnat uttrycka sig om de personer vilka på grund av såväl släktband som annat kan stå en "maffioso" nära och som därför åtnjuter skydd från organisationen.

Nu är det inte detta som jag i första hand har i åtanke utan det är den stämning som ibland i långa mål kan utvecklas i rättssalen. Om andra kollegor har samma uppfattning vill jag inte uttala mig om eftersom jag helt enkelt inte känner till det. Ibland kan ju stämningen eller de olika stämningarna i just rättssalen ha påverkats av vem som leder själva förhandlingen. Eftersom jag därvid är minst sagt part i målet kan jag inte med bestämdhet uttala mig om hur det exakt förhåller sig, men visst kan det vara på det viset att domarskrankets besättning kan ha en klar påverkan på den miljö som råder i sessionssalen. Annat skulle vara märkligt.

Jag har just nu avslutad ett mål modell större. Och än en gång har jag bevittnat hur den där speciella familjekänslan kryper på och känslan synes finnas hos de flesta aktörerna, mer eller mindre uppenbart. Det mest märkliga är att de som har helt motsatta intressen - de tilltalade samt å andra sidan åklagare och utredningspersonal - synes komma ytterst väl överens och det utan att de professionella aktörerna på något sätt gör avkall på just sin yrkesmässighet.

Och som exempel på detta kan jag nämna att vid veckans slut kan det hända att alla önskar varandra en trevlig helg - en del åker hem, andra åker tillbaks till häktet - och efter lunch frågar man varandra om lunchen varit god och vad som har konsumerats.

Livet kan då på något märkligt sätt stanna till och koncentreras till några få, men ack så vänliga meningar. Det är märkligt, tycker jag, men samtidigt på något sätt smått underbart. Hemskheter, som vi alla helst vill ha på långt avstånd, avhandlas, men däremellan finns en närhet som gör att allt ändå blir om inte njutbart så i vart möjligt att fördra och stå ut med. Den mänskliga närheten kommer över oss och vi orkar liksom gå vidare. På något sätt är det förunderligt och jag slutar nog aldrig att förvånas över detta i mina stora, dvs tidsmässigt långa, mål minst sagt speciella och återkommande fenomen.