Skynda långsamt

Numera har jag blivit djärvheten själv då det gäller att ta sig fram på slippriga och hala gångbanor. Det är nästan på det viset att jag söker upp isen och snövallarna för att visa inför mig själv och eventuellt andra att för mig finns numera inga hinder som inte lätt och enkelt kan övervinnas. Efter det att jag blev broddförsedd har jag nästan blivit övermodig. Och då Erika är med - obroddad - utsätts hon tyvärr för stora risker eftersom även hon får hänga med i mina hala svängar.

Idag då jag tidigt var på väg till bussen - min morgontidighet synes aldrig ta slut när den nu äntligen har tagit sin början - la jag märke till först en person och därefter ytterligare en. Beaktandet kunde vara helt könsneutralt eftersom en var man och den andra figuren (det kvardröjande mörkret fick dem till att te sig som just figurer) en kvinna. Gemensamt hade de dock att de började småspringa. Det var en lustig syn. Mellan dem verkade det inte finnas något samband alls, men ändå började de löpa på. Tydligen var de alls inte rädda för att hamna i akutortopedins rullor och statistik. För vad jag kunde se var de båda helt obroddade.

Själv kämpade jag tappert på, förmodligen i tämligen hög hastighet eftersom jag aldrig förlorade dem ur sikte. Det verkade som om bägge hade samma mål som jag, nämligen att hinna med bussen. Egentligen ville jag ropa till dem båda - sluta skynda alternativt ta det lugnt och tänk på lårbenshalsarna. Även om ni ambitiöst vill infinna er på jobbet tidigt som tusan så kommer det att inträffa ändå eftersom vi i Borås fått den här kollektivtrafikservicen som närmast är helt otrolig.

Om jag missar en buss finns det nämligen alltid en annan att ta. Det här med en buss var tionde minut är helt sagolikt. Och redan har jag lagt märke till att antalet resenärer stadigt håller på att öka. Ökad valfrihet för såväl människa som natur. Bättre kan det knappast bli.