Sorgliga Borås

Ibland tror jag att det hade varit bättre att jag hade undvikit helt och hållet vissa böcker. Och det beror inte på att boken ifråga är dålig, snarare tvärtom. Det är budskapet som den förmedlar och är det därtill fråga om bilder blir det hela än tydligare allt enligt det klichéartade uttalandet att en bild säger mer än tusen ord.

Fredrik Hjelm, som jag tror bär titeln stadsantikvarie, har tillsammans med andra vridit ihop två helt fantastiska böcker om Borås Stadsbebyggelse. Lite sorgligt är det att att vackra böcker som dessa skall väcka lite ledsnad inombords. Men så är faktiskt fallet.

Jag sitter där och bläddrar i verken. Den ena bilden efter den andra på vackra arkitektoniska skapelser passerar förbi. En del kanske säger att det var nödvändigt för att skapa ljus att det revs en hel del. Själv tror jag att det bakom rivandet ligger helt andra krafter. Vilka dessa är vet jag inte riktigt och just nu bryr jag mig inte. Jag kan bara konstatera att Borås är en stad, relativt stor sådan, som har låtit sig klyvas av en ful motorväg och som därutöver har rivit hus som åtminstone på bilderna förmedlar både skönhet och harmoni.

Och om vi skall vara riktigt ärliga. Tidigare fanns det en stor teater, säkerligen mycket nedgången, alldeles mitt i staden och den kom att rivas mitt i natten. Bara det att verkställa ett beslut nattetid känns som om beslutet hade föga folklig förankring och acceptans. Och när vi nu går genom Stadsparken, som närmast får liknas vid Stadens lunga, blir jag personligen inte särskilt glad. Där finns, förutom vackra blomstersängar och trevliga statyer, någon form av algförsedd och nedsmutsad konstruktion som kan göra den mest hårdhjärtade ledsen ända in i själen. Ingen kan väl påstå att vad som nu finns är bättre än en murken teater.

Dina böcker, Fredrik, är nog så bra, men visst blir jag lite ledsen i sinnet då jag ser allt som nu ingen längre kan få uppleva.