Starkast i stan

Rättänkande människor förstår direkt att den som åsyftas i rubriken näppeligen kan vara jag. Hur skulle det se ut om en 59-årig skåning skulle vara starkast i en stad, Borås, på cirka 100 000 invånare. Snacka om katastrof. I vart fall för alla andra.

Men kanske det är Bamse. Han lär ju bli otroligt stark om han får den honung som går under beteckningen dunderhonung. Själv tycker jag att tanken är tilltalande, men nu hade jag faktiskt inte den trevlige lille björnen i tankarna. Och inte heller Karl-Alfred som i stället för honung behöver spenat.

Och glöm alla de som anser sig vara brottare, boxare eller andra som sysslar med sådant som kan betecknas som klart fysiskt. Visst kan alla dessa personer ha muskler som de vid lämpliga tillfällen kan smörja in och glänsa med, men inte ens dessa kraftkarlar alternativt kraftkvinnor kommer i närheten av vad jag egentligen åsyftar.

Starkast - och nu talar jag inte om känslor - är säkerligen maskrosorna (taraxacum vulgare, som min mor omedelbart hade omnämnt dem). Titta bara utmed husväggarna, för det gör jag. Intill vår egen fastighet finns ett hyreshus och utmed grunden finns det nästan inget alls att växa i. Sak samma kan sägas om vår egen mur utmed gatan. Men detta till trots växer sig maskrosorna starka. Med sina i sig spröda blad, vilka lär gå att äta utan att må illa, passerar de asfalt och allt annat som åtminstone för mig verkar närmast omöjligt att penetrera. Men för de gulblommande maskrosorna synes det hela vara en enkel lek. Inget verkar för svårt för dessa växter.

Ja, utan tvivel, vill jag hylla de här blommorna såsom varande de absolut starkaste i stan. Alla och allt annat kan slänga sig i väggen. För när maskrosorna spirar ter sig allt annat svagt och klent. Tänk nu på det då vi trädgärdsägare snart börjar att uttala förbannelser över dessa i sig inte bara starka utan också vackert gula plantor.