Svart som synden

Det här med färger är - i likhet med så mycket annat - klart fascinerande. Med många färger, dock inte alla, har vi helt klart snabba associationer. Tar vi t.ex. rött är vi noga ganska så många som tänker i banor av kärlek - röda rosor - eller vänsterpolitik från socialism till kommunism..

Svart - som sägs inte vara någon färg alls - ger upphov till minst sagt lika många egna tankebanor. Ofta är dock svart något negativt. Synden med djävulen i spetsen är ju intimt förknippad med just svart. Och själva har vi en djävul i spisen, en djävul som sitter där bland kolen (det är varmt i helvetet) och benämns eldhund.

Att jobba svart är inte något som uppskattas av Skatteverket. Nej, ska vi vara ordentliga ska vi ha det vitt och med kvitto därtill. Vitt - som i likhet med svart knappast heller är någon färg - är dock associerad med något fint, vitt och oskuldsfullt. Men inte var det väl särskilt länge sedan, kanske 1800-talet, då bruden bar svart i samband med giftermålet. Säkerligen finns det även idag en hel del svartklädda brudar, men då betraktas de av många som lite udda.

Ty svart är också lite vågat. Kanske en sexig färg. Nu kanske det är tämligen vanligt, men inte har jag någon gång sett min mor i svarta underkläder. Det var nog t.o.m. för henne lite väl bra.

Politiskt är svart inte alls gångbart. Tänker vi i de färgerna blir det lätt att vi befinner oss på den extrema högerkanten. Och inte särskilt konstigt med det, ty funderar man på den riktigt mörka blå färgen är den många gånger ytterst svår att skilja från just svart.

Annars tycker jag för egen del det finns för mycket svart i det svenska samhället. Nästa gång kan Du väl tänka på hur många svartklädda människor Du möter på stan. Som jag ser det är de till antalet alldeles för många. Och svart står ju faktiskt också för dystra tankar i närheten av den mörka och djupa avgrunden.

Nej, låt oss bli lite mer färgvågade. Dags för lite glädjekulör som en försmak på den ännu så länge tämligen avlägsna våren.